Plastpåsen runt det stora, vita gipset var långt ifrån behagligt. Men det varma vattnet som strilade ned för min nakna kropp var för behagligt för mig att ens lägga en tanke på obehaget kring mitt ben. Jag drog med mina händer igenom mitt blonda, blöta hår. Det var schamponerat för länge sen och min kropp var ren av tvål, men jag älskade att ha den lilla extra tiden i duschen. Klockan var bara halv sex på morgonen. Väckarklockan hos mig ringde så tidigt så att jag skulle kunna få ha tid att stå och njuta i duschen. Charlie låg fortfarande och sov i gästrummet, men det förvånade mig inte. Vi började inte förrän halv tio idag. Hade jag gått upp klockan sju hade jag också hunnit med en lång dusch, men det kändes som en skön vana att gå upp klockan fem.
Skavandet av plastpåsen som var inlindad runt gipset gjorde mig så irriterad att duschen inte alls blev lika långvarig som jag hade hoppats. Jag vred av vattnet och drog åt mig en handduk ifrån skåpet näst intill duschen. Vattendroppar från mitt hår rann ned på mina axlar, ned på handduken. Dock förhindrade jag att det skulle hända länge till och drog upp mitt hår i en turban. Plastpåsen slängde jag i papperskorgen som stod placerad bredvid handfatet innan jag tog upp min tandborste ur det lilla glaset den stod i. Medan jag borstade mina tänder så kollade jag djupt in i mina egna ögon. Det blåa skiftade färg till en grå nyans för en sekund, men återgick snabbt tillbaka till sin vanliga färg. Jag vinklade ned huvudet en aning och spottade ut löddret i handfatet för att sedan lämna det kvava badrummet. Vindpusten som slog till i mitt ansikte när jag lämnade badrummet var tillfrisknande. Jag greppade tag om min ena krycka som stod lutad mot bokhyllan näst intill dörren till badrummet och började hoppa mot mitt sovrum.
Väl inne drog jag ut den översta lådan till min byrålåda, där jag drog ut ett rent set av underkläder. Jag lade de prydligt ned på stolen bredvid innan jag övergick till lådan under där alla mina blusar, t-shirts, samt linnen låg. Tiden var inget jag behövde oroa mig för utan jag kunde stå där hur länge jag vill och överväga om en kofta var bättre val än en blus. Solen lyste starkt igenom mina vidöppna persienner. Jag chansade på att det var mycket varmare ute idag än det varit de förgående dagarna, så jag drog ut en ljusblå, transperent skjorta tillsammans med ett vitt linne. Ett par vanliga jeans fick duga till det, tänkte jag nöjt och drog sedan på mig kläderna. När jag kom till Jeansen blev det dock knepigt, men det gick. Jag lät turbanen som höll mitt hår uppe sitta i. Hår och smink kunde jag lika gärna fixa senare. Nu kunde jag bara... ta det lugnt en aning.
Så fort jag kommit ut ur mitt sovrum kom Tussey springandes mot mig med svansen i vädret. Hon gned sitt huvud mot mitt ben medan hon spann, meddelandes att hon ville ha mat. Det var så hon sade att hon var hungrig. Så jag skuttade ut på mitt friska ben till köket och fyllde hennes matlåda med torrfoder som hon genast började knapra på. Därefter gick jag ut i vardagsrummet. Gardinerna var fördragna, något som Charlie gjort igår när hon slagit på SAW, så jag drog isär dem och lät solljuset fylla rummet. Gatan nedanför stod tom. Inte en kotte gick på trottoaren. Alla låg förmodligen fortfarande och sov. En suck lämnade min mun och jag vände på klacken för att istället gå in i köket och göra frukost. Kylskåpet stod som vanligt fullt. Efter ett tags tänkande, bestämde jag mig för att bara ta ut en fil flaska med Jordgubbs smak. Fil skulle nog räcka, vi hade ändå lunch tidigt idag. Jag tog ned en tallrik från skafferiet som jag hällde filen i. Besticklådan gled oproblematiskt ut och jag fingrade upp en sked. Tussey ställde sig bredvid mig på golvet innan hon började jama. Hon hade fått sin mat, så det kunde inte vara något fel. Istället log jag bara mot henne vilket genast fick henne att hålla tyst. Uppmärksamhet var det bästa hon tyckte om att få, hon älskade det mer än hon älskade fisk - och hon älskade verkligen fisk. Jag ställde ned tallriken med en lätt duns på bordet innan jag själv slog mig ned för att börja äta av maten.
 Väl klar gick jag in på sovrummet igen där jag drog av turbanen. Handduken hängde jag över min skrivbords stol och började sedan borsta igenom min blonda hårsvall som platt lade sig ned på mina axlar. Det fick duga så för idag, tänkte jag glatt. Att se bra ut var inget jag brydde mig så värst mycket om. I skolan var jag osynlig såvida Charlie inte drog med mig in i en konversation med sina fnittriga kompisar, men det var sällan hon gjorde det. Därför var att sminka mig överdrivet mycket inte något jag prioriterade, utan mascara och concealer räckte.
"Hey." hördes Charlie's hesa stämma ifrån dörröppningen. Jag lade ned mascaran på bordet.
"God morning sunshine." log jag till svar. Hon var redan påklädd och färdigsminkad. Det röda håret hängde i lockar ned för hennes axlar. Ibland kunde man undra hur hon blev så populär, men det var förmodligen på grund av att hennes pappa var en av Londons rikaste män.
"Breakfast?" frågade jag därefter med en liten ogladare stämma. Charlie skakade på huvudet.
"I'll buy something at Starbucks. Like a latte or something.. Breakfast isn't my thing."
"I know..." muttrad jag trött för mig själv och gled ned i mina vita converse med ena foten.
Charlie gäspade högt. "Remind me why you're up so early?"
"I've told you like a thousand times... Because I like to-"
"Stay in the shower. I know, just kidding with you sweetie!" skrattade Charlie så att dem röda lockarna hoppade på hennes axlar. Jag grymade till, vilket skämt va...
"How much is the time?" frågade jag henne medan jag lade ned alla mina böcker i väskan som legat på golvet. Jag hade suttit uppe till sent på natten och kommit ikapp i pluggandet, något jag lyckats med.
"Almost seven.. I hate you. You woke Tussey up, and she came to me. Idiot." Rynkan av irritation samlades i pannan på henne. Ett kvävt skratt lämnade min strupe. Tussey gillade av väcka folk genom att hugga klorna i deras fötter, något Charlie antagligen fått uppleva.
"Sorry." skrattade jag ursäktande. Hon drog upp ett tuggummi paket ur sin byxficka och stoppade in ett i munnen utan att ens överväga att ge mig ett. Inte för att det spelade någon roll alls, jag hade redan två fulla paket i min väska. Men av artighet brukade man fråga.


"Wakie Wakie!" skriade Zayn i örat på mig. Jag blev såpass chockad att jag slog till honom i ansiktet, något som fick Harry att brista ut i skratt. Varför hade alla samlats i mitt rum just nu? Klockan var typ.. sju på morgonen, men ändå skulle dem hit och göra. Niall slog sig ned bredvid mig i sängen med en macka i sin hand.
"Don't you ever stop eat?" frågade jag sömndrucket och satte mig upp i sängen, lutad mot väggen bakom.
"Have we met?" frågade han förbryllat. Jag skakade trött på huvudet åt mig själv. Solen sken in genom fönstret, rakt på mig. De senaste dagarna i Manchester hade varit gråfyllda, men nu, äntligen så sken solen fram mellan molnen. Äntligen kunde man slippa jackorna och paraplyerna, och bara gå ut i en t-shirt.
"Are you still down because what happend between you and Dani?" frågade Louis från fåtöljen i hörnet av rummet. Han lekte med fransarna till en av dem ljusgröna kuddarna.
"Nah. It was good that we broke up. All we did was fighting." suckade jag fram. Harry flinade.
"Tell me about it." utbrast han och kastade en kudde på mig. Zayn skrattade till.
"You were like 'No, it's not my fault that Louis spilled some coke on the sofa!' and she was like 'Noo, it's not your fault that you invited your childish friends! You know how they are!' I can't believe you two fighted over some spilled coke!" fick han fram mellan de små skrattanfallen.
"Don't cry over spilled milk... or I mean coke." citerade Niall bredvid mig med en knuff i sidan.
"Get over it. It was like four months ago we broke up. Let it go, I have." muttrade jag surt.
"Okey." sa Harry i samma stund som det knackade på dörren. Louis sträckte på nacken med ett brett leende lekandes på hans ljusrosa läppar.

 

"That must me the room service!" utbrast han. Harry hoppade upp ifrån golvet och tävlade fram till dörren med Louis. Zayn vred blicken från dem mot mig. De mandelformade, mörka ögonen såg rakt igenom mig kändes det som.
"Are you okey mate?" frågade han känslosamt. Zayn var nog den enda som brydde sig om känslor i gruppen. Även om man log och såg hur glad ut som helst kunde han fråga om man mådde bra eller om något bekymrade en. Han var en bra kille.
"Everything is perfect." log jag till svars. Varför skulle det inte vara det? Bara för att the love of my life dumpade mig på grund av killarna i mitt band så betyder inte det att jag inte är okej försökte jag intala mig själv. Danielle hade varit speciell för mig. Jag hade verkligen älskat henne. I över en månad gick jag praktiskt taget i dvala, yttrade inte ett ord till någon. Jag hade varit förkrossad. Men som man säger - tiden läker alla sår. Det funkade att intala sig själv det.
"Mhhm... nachos." hummade Niall hungrigt bredvid mig. Mackan som för någon minut sedan befunnit sig i hans hand var nu uppäten. Skrattandes lade jag en hand på hans axel.
"Nachos isn't for breakfast." sa jag myndigt. Han ryckte på axlarna.
"Who's gonna stop me?" svarade han och hoppade därefter upp på benen för att ta åt sig en tallrik av dem rykande nachosarna som var dränkta i ost och majs. Louis klappade mig på axeln.
"Come on! We have to eat noow before Niall eats it up!" varnade han mig med uppspärrade, dramatiska ögon. Ett skratt lämnade min mun och jag ställde mig upp bredvid honom för att gå fram till resten av killarna och ta åt mig mat.


Det var skönt att slippa bära ett tungt paraply för en gångs skull och bara kunna gå runt i en skjorta. En sval bris slog mig i ansiktet vilket tvingade mig till att vidga mina näsborrar och ta ett djupt andetag av det kalla syret som omringade oss.
"When is the signing?" frågade Harry mig och drog en hand genom sina mörkbruna lockar.
"Twelve o'clock. Have you already forgot it?" utbrast jag förvånat. Han log generat mot mig. "Harry! How are you gonna be a father if you're going to forget all the fotball games, and dance shows that your kids is gonna have?"
"It will be better with time!" lovade han glatt och drog upp sina jeans en aning för att hindra dem från att åka ned.
"Yeah, we'll hope..." viskade Louis retsamt i mitt öra. Harry tog upp en näve löv som han kastade på honom.
"Don't be mean! I can't help that I forget things easy." nästintill skrek Harry men kunde inte själv hindra det stora leendet som kröktes på hans läppar. Han visste själv att Louis hade rätt.
"If you say so." ryckte Niall på axlarna. Vi hade alla en tendens att lägga sig i varandras samtalsämnen. Ibland kunde det vara riktigt jobbigt om jag och Niall satt och disskuterade fotboll och så lade sig Louis i, men annars var det bara en rolig grej. Zayn gick några meter bakom oss med Paul medan han talade i telefon med sin flickvän Perrie. Det var magiskt hur dem två kunde hålla ihop under omständigheterna. Jag menar - hon är känd, han är känd och båda turnerar mycket. Hur klarade dem av att hålla kärleken vid liv? Det var en fråga jag endast kunde tänka mig, aldrig fråga på riktigt. Vi talade i princip aldrig om varandras flickvänner eller privatliv. Kanske för att vi redan visste det mesta om tjejerna och om varandra. Mitt i mitt grubbleri gick jag rakt in i något hårt, som fick mig att stapla några steg bakåt. Personen jag gått in i hade mer otur och landade på baken ned i den heta asfalten.
"Bloody hell..." muttrade personen vilket jag antog var en tjej på grund av den ljusa rösten. Jag kollade ned på henne och fick genast dåligt samvete. Ett stort gips var lindat kring hennes ben, och en brun skinväska låg slängd en meter bakom henne.
"Are you allright?" frågade jag medan jag hjälpte henne upp på ben. Hon nickade nervöst utan att kolla mig i ögonen.
"Yes, thanks, I need to run, bye." sa hon bara snabbt innan hon försvann bakom krönet efter sin rödhåriga väninna. Förbryllat kollade jag efter henne, även fast jag inte kunde se henne.
"Keep movin Leeyuuuum!" ropade Harry bak till mig med sin mörka stämma. Jag skakade på huvudet innan jag följde Harry's order och började gå.

---

Sorry för den långa väntan. Var inte säker på om jag ville lägga upp det, men nu gör jag det ändå. Kommentera flitigt så ska jag se till att kapitlet kommer snart! Kram! :)