Länkis
Året var 1970 då en ung man passerade landet England. Han träffade en ung flicka, ja flicka, som han senare förstod att det var hon som han ville gifta sig med.
När han kom hem till sitt hemland, Sverige, igen bestämde han sig för att skriva till flickan. Han skrev ett brev, men fick inget svar. Så han fortsatte att skriva. Han skrev hela 100 brev, utan att hon svarade. En dag när han gick mot sitt hus efter att han varit på jobbet satt det någon utanför. Håret var blont, den ljusa klänningen var smutsig och en resväska stod bredvid henne. Det var hon.
Hon hade packat en väska och lämnat sina föräldrar för att få träffa honom igen, men endast för ett par veckor. Hon hade berättat för honom att hon älskade honom. Men dessa veckor blev månader och månaderna blev år. Flickan blev 19 år, året blev 1972. Hennes föräldrar hade inte sett henne på två hela år. Den unga mannen bad om flickans hand för resten av deras liv, flickan sa ja.
Året var 1977 då den lilla flickan, Jane, föddes. Hon var den mest bedårande lilla flicka någon någonsin skådat. Hon var en riktigt killtjusare när hon blev äldre. Jane var bara 16 år gammal första gången hon sålde sig.
Chapter Five - I need fun.
"Lads?" utbrast Niall efter ett tag. Louis sänkte ljudet på tv:n och alla kollade åt hans håll. "I think I just came up with a new song.."
"Sing it!" utbrast Zayn nyfiket. Harry nickade instämmande. Allas blickar låg på Niall, vilket fick honom att fatta beslutet till att spela låten. Introt satte igång och bara någon sekund senare började han sjunga.
"Place you hand in mine,
we're walking in a line.
Darling, I want you right here,
'cause I need you near..."
"Sing it!" utbrast Zayn nyfiket. Harry nickade instämmande. Allas blickar låg på Niall, vilket fick honom att fatta beslutet till att spela låten. Introt satte igång och bara någon sekund senare började han sjunga.
"Place you hand in mine,
we're walking in a line.
Darling, I want you right here,
'cause I need you near..."
Halv sju. Vi var lediga idag, men ändå hade jag envisats med att gå upp halv sju. Irritationen inom mig var ofantligt stor. Varför kunde min kropp - min hjärna vara snäll mot mig för en gångs skull? Jag kollade långsamt runt i hotellrummet, fortfarande trött efter nattens sömn men ändå alldeles för pigg för att kunna sova. Vad skulle jag hitta på till dem andra vaknade? Senare igår hade Louis, Niall och Zayn gått ut på någon klubb och Gud vet när dem kommit hem. Jag drog en trött hand igenom mitt hår innan jag reste mig upp för att sätta fart mot badrummet. Det dunkade lågt till i golvet för varje steg jag tog, men så snart mina fötter landade på det kalla klinkersgolvet inne på badrummet upphörde dem. Jag drog av mig mina svarta boxers innan jag hoppade in i duschutrymmet. Det heta vattnet silade långsamt ned över min bara bröstkorg.
Vem var hon? Utan att jag kunde kontrollera det började jag tänka på flickan från igår. Var hon ett galet fan? Var hon bara en vanlig tjej? Var hon en yrkesmördare? Jag intalade mig själv att nästa gång jag såg skymten av henne, skulle jag gå fram och tala med henne. Med det nestämt, schamponerade jag mitt hår och vred sedan av vattnet. Rören hostade till en aning men tystnade sedan. Jag räckte mig efter en handduk att torka kroppen med. Med den virad runt min midja gick jag fram till handfatet och fattade tag om min tandborste som bara någon sekund senare var placerad i min mun. Stråna var hårda mot mina tänder, men som alltid fick jag ett lyckorus igenom mig när jag drog med tungan över dem lena ytorna så fort löddret var utspottat. Jag återvände ut till sovrummet och började klä på mig. Med kläder på min kropp kollade jag på klockan. Halv åtta. En timma hade passerat och jag ville inte ens tänka mig hur lång tid jag skulle behöva sitta ensam. Jag greppade tag om min mobil och slog Zayn's nummer i hopp om att han hade hunnit vakna.
"Yeah...?" mumlade en trött Zayn i andra änden så snart signalerna slutat tuta.
"Hey. What's up?" frågade jag medan jag sprayade parfym över min t-shirt. Zayn gäspade till.
"Liam... are you serious? It's like.. seven thirty and we're free for the day - but you're up?"
Jag bet mig hårt i kinden, "I can't help it! I just woke up. Please keep me company?"
"No need. Louis is allready awake. He's in the restaurant, eating some breakfast. Don't call me again this morning. Bye." berättade han sömndrucket och lade sedan på.
Glatt lade jag ned mobilen i fickan innan jag lämnade rummet. Louis hade alltid mycket överskottsenergi, men efter en sen kväll trodde jag inte att han skulle sitta vaken vid den här tiden. Speciellt inte nere i resturangen. Jag pressade min tumme mot den gröna knappen och iakttog hur siffran över hissdörrarna långsamt sjönk tills den visade lobbyns nummer. Dörrarna slogs åt sidan och jag satte av mot resturangen där - som Zayn hade sagt - Louis satt bakom sin iPad. Med snabba steg tog jag mig till bordet han satt vid.
"Good morning!" hälsade jag glatt på honom. Förvånat kollade han upp på mig, med mörka ringar under ögonen. "Lou, you should be sleeping. You look terrible."
"Good morning. And no. I can't sleep. I've tried for hours." förklarade han utmattat.
Jag nickade. "Okey. But aren't you gonna eat something? Coffee is not a good breakfast. I'll order panncakes and some toasts."
"Thanks. And thanks for making me company. This thing is useless." muttrade han och lade ifrån sig iPaden. Ett leende spreds på mina läppar.
"You don't say."
Zayn kollade surt på mig över bordet vilket fick Niall att vakna till liv. "Why are you mad Zayn?"
"Because someone called me 7.30 this morning. And that someone made it impossible for me to fall back to sleep." muttrade Zayn surt utan att släppa mig med blicken. Jag pillade nonchalant med min mobil, låtsandes som om jag inte hade den blekaste om vad han pratade om.
"Was that someone Liam?" frågade Louis Zayn med ett snett leende lekandes på läpparna. Jag slog mentalt till Louis på käften. Kunde han inte vara tyst en gång? Harry kollade upp på oss allihopa med en halv pannkaksbit på sin gaffel.
"Yeah, I woke up when Zayn answered the phone. It was Liam." suckade Harry ut med mat i munnen som han sedan svalde ned med en klunk Juice. Niall brast ut i skratt.
"Why didn't you just go back to sleep? It's like the easiest thing on earth!" konstaterade Niall menandes. Louis nickade instämmande, men Zayn verkade inte hålla med över huvud taget.
"No. I can't just go back to sleep like everyone else! It's difficult." mumlade han fram bakom sin kaffekopp.
"Sorry lad. I just wanted som company, that's all." Jag ryckte på axlarna medan jag yttrade min ursäkt.
"It's okay. Just don't repeat it, 'cause if you do.. I swear I'll break your neck." retades Zayn.
"Yeah right." svarade jag och himlade med ögonen. Tystnaden lade sig återigen över bordet vid samma tillfälle jag uttalat mitt sista ord.
Tystanden var inte stel eller pinsam. Utan lugn och mjuk. Vi brukade kunna sitta tysta med varandra, bara låta varandra sjunka in i sin egna lilla värld men det brukade inte ta lång tid innan någon bröt den lilla bubblan.
"What are we going to do today?" frågade Harry när han svalt den sista biten av sin pannkaka.
"Eleanore and I are going to look around in this city. She needed a new dress aswell, so I'm gonna go shop with her. Then we're going to a Italian Restaurant for lunch, so don't count me in on something."
"I don't have anything planned." sade jag lugnt och kollade runt på killarna. Niall nickade.
"Neither do I."
"I don't have anything to do aswell." mumlade Harry och Zayn i mun på varandra.
Niall sken upp. "We could do something together maybe? Maybe we could go on the football game later? Manchester United against Real Madrid. And eat att KFC."
"That sounds great!" tyckte Zayn.
"Yeah. I'll call Paul and ask him if he could order some tickets for us." sa Harry innan han lämnade oss. Niall kollade glatt på mig.
"Cheer up mate. This will be fun!" peppade han mig med en klapp på armen. Jag nickade leendes.
"Fun. I could need that."
Så, kapitel fem my dear friends :) Är så glad över att statistiken återigen byggts upp. Fantastiskt! Hoppas ni gillar det ni läser och stannar. Kommentera gärna också. xx.
Vem var hon? Utan att jag kunde kontrollera det började jag tänka på flickan från igår. Var hon ett galet fan? Var hon bara en vanlig tjej? Var hon en yrkesmördare? Jag intalade mig själv att nästa gång jag såg skymten av henne, skulle jag gå fram och tala med henne. Med det nestämt, schamponerade jag mitt hår och vred sedan av vattnet. Rören hostade till en aning men tystnade sedan. Jag räckte mig efter en handduk att torka kroppen med. Med den virad runt min midja gick jag fram till handfatet och fattade tag om min tandborste som bara någon sekund senare var placerad i min mun. Stråna var hårda mot mina tänder, men som alltid fick jag ett lyckorus igenom mig när jag drog med tungan över dem lena ytorna så fort löddret var utspottat. Jag återvände ut till sovrummet och började klä på mig. Med kläder på min kropp kollade jag på klockan. Halv åtta. En timma hade passerat och jag ville inte ens tänka mig hur lång tid jag skulle behöva sitta ensam. Jag greppade tag om min mobil och slog Zayn's nummer i hopp om att han hade hunnit vakna.
"Yeah...?" mumlade en trött Zayn i andra änden så snart signalerna slutat tuta.
"Hey. What's up?" frågade jag medan jag sprayade parfym över min t-shirt. Zayn gäspade till.
"Liam... are you serious? It's like.. seven thirty and we're free for the day - but you're up?"
Jag bet mig hårt i kinden, "I can't help it! I just woke up. Please keep me company?"
"No need. Louis is allready awake. He's in the restaurant, eating some breakfast. Don't call me again this morning. Bye." berättade han sömndrucket och lade sedan på.
Glatt lade jag ned mobilen i fickan innan jag lämnade rummet. Louis hade alltid mycket överskottsenergi, men efter en sen kväll trodde jag inte att han skulle sitta vaken vid den här tiden. Speciellt inte nere i resturangen. Jag pressade min tumme mot den gröna knappen och iakttog hur siffran över hissdörrarna långsamt sjönk tills den visade lobbyns nummer. Dörrarna slogs åt sidan och jag satte av mot resturangen där - som Zayn hade sagt - Louis satt bakom sin iPad. Med snabba steg tog jag mig till bordet han satt vid.
"Good morning!" hälsade jag glatt på honom. Förvånat kollade han upp på mig, med mörka ringar under ögonen. "Lou, you should be sleeping. You look terrible."
"Good morning. And no. I can't sleep. I've tried for hours." förklarade han utmattat.
Jag nickade. "Okey. But aren't you gonna eat something? Coffee is not a good breakfast. I'll order panncakes and some toasts."
"Thanks. And thanks for making me company. This thing is useless." muttrade han och lade ifrån sig iPaden. Ett leende spreds på mina läppar.
"You don't say."
Zayn kollade surt på mig över bordet vilket fick Niall att vakna till liv. "Why are you mad Zayn?"
"Because someone called me 7.30 this morning. And that someone made it impossible for me to fall back to sleep." muttrade Zayn surt utan att släppa mig med blicken. Jag pillade nonchalant med min mobil, låtsandes som om jag inte hade den blekaste om vad han pratade om.
"Was that someone Liam?" frågade Louis Zayn med ett snett leende lekandes på läpparna. Jag slog mentalt till Louis på käften. Kunde han inte vara tyst en gång? Harry kollade upp på oss allihopa med en halv pannkaksbit på sin gaffel.
"Yeah, I woke up when Zayn answered the phone. It was Liam." suckade Harry ut med mat i munnen som han sedan svalde ned med en klunk Juice. Niall brast ut i skratt.
"Why didn't you just go back to sleep? It's like the easiest thing on earth!" konstaterade Niall menandes. Louis nickade instämmande, men Zayn verkade inte hålla med över huvud taget.
"No. I can't just go back to sleep like everyone else! It's difficult." mumlade han fram bakom sin kaffekopp.
"Sorry lad. I just wanted som company, that's all." Jag ryckte på axlarna medan jag yttrade min ursäkt.
"It's okay. Just don't repeat it, 'cause if you do.. I swear I'll break your neck." retades Zayn.
"Yeah right." svarade jag och himlade med ögonen. Tystnaden lade sig återigen över bordet vid samma tillfälle jag uttalat mitt sista ord.
Tystanden var inte stel eller pinsam. Utan lugn och mjuk. Vi brukade kunna sitta tysta med varandra, bara låta varandra sjunka in i sin egna lilla värld men det brukade inte ta lång tid innan någon bröt den lilla bubblan.
"What are we going to do today?" frågade Harry när han svalt den sista biten av sin pannkaka.
"Eleanore and I are going to look around in this city. She needed a new dress aswell, so I'm gonna go shop with her. Then we're going to a Italian Restaurant for lunch, so don't count me in on something."
"I don't have anything planned." sade jag lugnt och kollade runt på killarna. Niall nickade.
"Neither do I."
"I don't have anything to do aswell." mumlade Harry och Zayn i mun på varandra.
Niall sken upp. "We could do something together maybe? Maybe we could go on the football game later? Manchester United against Real Madrid. And eat att KFC."
"That sounds great!" tyckte Zayn.
"Yeah. I'll call Paul and ask him if he could order some tickets for us." sa Harry innan han lämnade oss. Niall kollade glatt på mig.
"Cheer up mate. This will be fun!" peppade han mig med en klapp på armen. Jag nickade leendes.
"Fun. I could need that."
Så, kapitel fem my dear friends :) Är så glad över att statistiken återigen byggts upp. Fantastiskt! Hoppas ni gillar det ni läser och stannar. Kommentera gärna också. xx.
Länkbyte!
Novellen verkar riktigt bra! Handlingen är annorlunda, unik eftersom jag aldrig läst en annan fanfic med den handlingen :) Kika in på bloggen igenom bilden!
Chapter Four - Oh Darling.
"Bloody hell..." muttrade personen vilket jag antog var en tjej på grund av den ljusa rösten. Jag kollade ned på henne och fick genast dåligt samvete. Ett stort gips var lindat kring hennes ben, och en brun skinväska låg slängd en meter bakom henne.
"Are you allright?" frågade jag medan jag hjälpte henne upp på ben. Hon nickade nervöst utan att kolla mig i ögonen.
"Yes, thanks, I need to run, bye." sa hon bara snabbt innan hon försvann bakom krönet efter sin rödhåriga väninna. Förbryllat kollade jag efter henne, även fast jag inte kunde se henne.
"Keep movin Leeyuuuum!" ropade Harry bak till mig med sin mörka stämma. Jag skakade på huvudet innan jag följde Harry's order och började gå.
"Are you allright?" frågade jag medan jag hjälpte henne upp på ben. Hon nickade nervöst utan att kolla mig i ögonen.
"Yes, thanks, I need to run, bye." sa hon bara snabbt innan hon försvann bakom krönet efter sin rödhåriga väninna. Förbryllat kollade jag efter henne, även fast jag inte kunde se henne.
"Keep movin Leeyuuuum!" ropade Harry bak till mig med sin mörka stämma. Jag skakade på huvudet innan jag följde Harry's order och började gå.
Försiktigt puttade jag in böckerna i mitt skåp. Bakom mig yrade glada tonåringar runt, på väg ut från skolan. Min blick gled långsamt ifrån ryggarna till mina skolböcker mot fotbollsplanen utanför. Cheerleadingen hade börjat. Det stack till inom mig. Att inte få göra det man älskade... det gjorde ont. Jag bröt blicken från mina lagkamrater och drog ut min jacka ur skåpet. Så fort den satt på min kropp slängde jag upp väskan på ena axeln och började gå ut ur byggnaden. Färden genom korridoren tog en evighet, det kändes det iallafall som.
Så snart jag var framme svängde jag av och började gå mot busshållplatsen, men blev snabbt stoppad av en stor hand på min axel. Nervöst bet jag mig själv i underläppen. Kunde det vara en lärare? Långsamt vred jag på mig för att möta personens ögon. Brent?
"Hey, uhm.. It has been a while." mumlade han nervöst fram med ett charmigt leende lekandes på sina läppar. Förbipasserande stirrade på oss, som om det vore något nytt. Brent och jag hade ett förlutet - det visste nästan hela Manchester om.
"Yeah. How have you-"
".. been?" avslutade han mig mening, så att frågan istället studsade tillbaka till mig. Ett nervöst skratt for ut ur min strupe. Kunde man svara bra på en sån fråga?
"It's been a hard time, I can't lie about that. But I'm alive. How about you?" frågade jag vänligt. Leendet på hans läppar blev allt större.
Så snart jag var framme svängde jag av och började gå mot busshållplatsen, men blev snabbt stoppad av en stor hand på min axel. Nervöst bet jag mig själv i underläppen. Kunde det vara en lärare? Långsamt vred jag på mig för att möta personens ögon. Brent?
"Hey, uhm.. It has been a while." mumlade han nervöst fram med ett charmigt leende lekandes på sina läppar. Förbipasserande stirrade på oss, som om det vore något nytt. Brent och jag hade ett förlutet - det visste nästan hela Manchester om.
"Yeah. How have you-"
".. been?" avslutade han mig mening, så att frågan istället studsade tillbaka till mig. Ett nervöst skratt for ut ur min strupe. Kunde man svara bra på en sån fråga?
"It's been a hard time, I can't lie about that. But I'm alive. How about you?" frågade jag vänligt. Leendet på hans läppar blev allt större.
"Good! Everybody has been worried about you, so except that has everything been good."
Jag log smått, "Great. Uhh... my bus is leaving soon. But we can chat another day, maybe over coffee?"
Så snart dem orden lämnat min mun ångrade jag mig stort. Brent kanske skulle ta det helt fel, han kanske skulle tro att jag fortfarande hade känslor för honom?
"I have a girlfriend now Katie.. her name is Maury, and we're in love. It would be so wrong if I..." började han när jag lättat avbröt honom.
"No, no! I meant like if you wanted to talk just, like friends! I'm not.. in love with.. uh... you anymore." fick jag nervöst, men hektiskt fram. Brent log glatt mot mig.
"Oh, well, that sounds great! I..." fick han ur sig men slutade så fort han fick syn på något bakom mig. Nyfiket vred jag på huvudet och såg min buss rulla förbi skolan, bort mot centrumet.
"Shit." muttrade jag surt. Frustrerat drog jag en hand igenom mitt hår. Nästa buss skulle inte gå förrän om en timma, vilket resulterade att jag skulle behöva promenera hem. Med ett brutet ben. Om jag inte varit satt i den här positionen skulle jag gladeligen promenerat hem, men mitt ben skulle inte klara mer än halvvägs.
"I'm so sorry Katie! Damn..." utbrast Brent dystert. "Could I offer you a ride home?"
"Would Maury care if you did?" frågade jag. Det sista jag ville var att han skulle åka illa ut med sin flickvän. Efter allt jag utsatt honom för i vårat förhållande var jag skyldig honom det.
"Who said that she has to know?"
Brent's vita BMW rullade långsamt iväg, medan jag stod vid portdörren. Min blick följde bilens bak tills den var utom synhåll. Tillochmed efter det stod jag kvar, dagdrömmandes men vaknade upp när Mrs. LaBlaun ville komma in i trapphuset med henne hund.
"Hello dear. Long time no see! What happend to your leg?" rynkorna runt hennes läppar drogs ut i takt med frågorna som rullade ut från hennes tunga. Utan att besvara en enda slog jag upp portdörren åt henne. Hon skulle ändå glömma bort vad det var hon hade frågat så fort jag hade svarat. Vi gick tillsammans bort till trappan och började gå upp för den.
Det var lustigt. Förut brukade jag alltid skynda mig förbi henne, men nu gick vi i samma takt och det var inget jag kunde göra åt saken. Jag förbannade hissen över att den inte fungerade just idag. Några småbarn hade tydligen hoppat i den, vilket hade förstört den gamla linan som skulle bli utbytt om tre dagar. Tills dess fick alla hålla sig till trappan. Insjunken i alla tankar insåg jag inte att jag var framme vid min dörr. Glatt låste jag upp dörren och gick in i hallen. Ingen ny post och ingen Tussey. Förhoppningsvis låg hon och sov, mätt och belåten så att jag slapp ge henne mat då jag hade ett flertal läxor att ta igen. Försiktigt fortsatte jag ut i vardagsrummet bara för att finna Charlie sittandes där tillsammans med ett flertal av sina kompisar. Tussey låg nog inte alls och sov när jag tänkte efter. Hon måste ha blivit livrädd när så många personer kommit in på en och samma gång och gömt sig.
"Charlie?" utbrast jag förvånad. Mammas enda regel för Charlie hade varit att hon inte fick bjuda med kompisar hem. Den enda regeln hade Charlie brutit. Skulle mamma få reda på det skulle min vänskap med Charlie vara över.
"Oh, Katie you're home! I invited some friends if that's okay? We're going to study som Algebra, we have a test tomorrow that's really importnant." förklarade Charlie med ett flertal instämmande nickningar av alla runt omkring henne. Jag vred på huvudet in i köket där jag fann en hög med matte-böcker på köksbordet. Att argumentera mot Charlie var något jag aldrig riktigt vågat eller gjort, så varför ändra på det nu? Istället log jag bara och gick in på mitt rum i tystnad. Tussey hade lagt sig ned i hörnet på min säng, med blicken mot mig. Inte ens när dörren var stängd förmådde hon sig att komma fram för att hälsa på mig. Vad hade dem gjort med henne? En massa hemska bilder poppade upp i huvudet på mig, men jag skakade snabbt av mig dem. Charlie skulle aldrig tillåta sådant mot ett djur. Jag placerade min skolväska på golvet och satt av mot min byrolåda. Bestämt plockade jag ut min Juicy Couture dress och drog på mig den med många svårigheter. Så snart den satt på min kropp slog jag mig ned vid min skrivbord men ställde mig genast upp när jag hörde skratt från gatan. Nyfiket slog jag mig ned på min säng för att ha bättre sikt ned på trottoaren där ett gäng killar gick. Kunde det..? Ja. Det var killen från imorse. Och han kollade rakt upp på mig.
"Liam? What on earth are you looking at?" frågade Niall mig nyfiket. Jag bröt blicken från henne och mötte iställlet hans blåa ögon.
"Nothing, nothing at all." svarade jag neutralt innan jag fortsatte gå. Varenda nerv inom mig skrek att jag skulle kolla upp igen, men det skulle kännas fel att kolla upp när jag väl hade vridit undan huvudet. Zayn klappade till mig på ryggen.
"You just need to tell us if you're hallucinating again, okay?" försäkrade han mig. Jag nickade långsamt. Hemska minnen rullades tillbaka i huvudet på mig. Bråken med Danielle.. efter vårat breakup hade hallucinationer kommit. Killarna hade varit vänliga att inte ta upp det - förräns nu. Jag kände hur mitt adamsäpple drogs upp och ned i halsen på mig när jag svalde.
"Is it just me that's hungry?" frågade Harry alla så snart vi fått skymt av den stora gallerian. Nialla slog sig på magen medan han nickade.
"Niall, just don't say a word... we all know that you're hungry." utbrast Louis menandes. Jag nickade instämmande tillsammans med Zayn och gav Niall en dömande blick, i ironi.
"I can't help that my tummy is in love with food." sade han innan han kort började sjunga på Lady Gaga's låt, Born This Way. Alla brast ut i skratt, tillochmed Paul. Den här sortens skämt brukade han inte förstå sig på, men efter alla dessa år verkade han äntligen förstå grejen.
"No, really. Can we go and eat?" frågade Harry och nickade bort mot gallerian som nu var ännu närmre oss. Vi rörde snabbt på oss utan att ens tänka på det. I princip halva dagen hade vi gått ute i det varma vädret, runt i Manchester utan några fans springandes efter oss. Det var det mest otroliga.
Paul vände sig om mot dem andra livvakterna och nickade sedan. "Sure guys."
Niall slog lätt på strängarna till sin gitarr. Uttråkade satt vi alla igen, inne på mitt hotellrum. Suckandes slog sig Zayn ned bredvid Harry i soffan. Han sneglade ned på Harry's mobil och hånlog.
"Are you texting with Tayloooor?" flinade han och putade med läpparna mot Harry.
"Pfft, no. I'm texting with my mom. Why on earth should I text with Taylor? We broke up, and she is just ridiculous. Making fun of me when she can... very mature."
"That's not what you say to media." konstaterade Louis från fåtöljen med blicken fäst på tv:n som visade repris från gårdagens fotbollsmatch som han missade, då han valt att umgås med Eleanore istället.
"I can't say the truth to media. They would be all crazy and so would the management." frustade Harry upprört. Louis ryckte på axlarna och fortsatte sedan kolla på matchen. Minutrarna tickade långsamt förbi. Uttråkat kollade jag mig omrking i rummet i hopp om att finna något att göra, men misslyckades totalt.
"Lads?" utbrast Niall efter ett tag. Louis sänkte ljudet på tv:n och alla kollade åt hans håll. "I think I just came up with a new song.."
"Sing it!" utbrast Zayn nyfiket. Harry nickade instämmande. Allas blickar låg på Niall, vilket fick honom att fatta beslutet till att spela låten. Introt satte igång och bara någon sekund senare började han sjunga.
"Place you hand in mine,
we're walking in a line.
Darling, I want you right here,
'cause I need you near..."
Låten i slutet kanske inte var den bästa, men jag är ingen låtskrivare direkt. Vad tyckte ni förutom det med kapitlet? Jag blir överlycklig bara över ett bra, nu när jag har varit borta såpass länge. Hoppas ni fortfarande har lusten att kommentera. Kram :)
