Regnet smattrade på rutorna till sjukhusrummet jag låg i. Doktorer klädda i vita rockar småjoggade fram och tillbaka utanför. Vissa skulle operera - andra kanske skulle förlösa ett barn. Puddingen som stod placerad på nattduksbordet bredvid sängen såg outhärdlig ut.
"Honey..." mumlade mamma från fåtöljen borta vid fönstret. Jag vred på huvudet för att kolla på henne.
"Yes?" svarade jag oberört. Mamma var aldrig i stan förutom vid säskilda tillfällen. Detta var ett. Hennes hår satt uppe i en stram knut, förutom några slingor som hade fallit ur.
"Don't you want anything to eat?" frågade hon vänligt och drog med händerna över fodralkjolen som hon bar. Bara att höra ordet 'Eat' eller något som hade samband med mat fick det att vrida sig i magen på mig. I avsmak skakade jag snabbt på huvudet, "No."
"You haven't eat a thing since the accident." påminde hon mig strängt. Stolen hon suttit i knakade till när hon reste sig upp för att ta sig fram till mig. Såren på mina armar sved till när hon smekte dem.
"Okey. I can take a slice of Pizza... and some coke." gav jag upp med ett leende.
"No. No such thing as fast-food. I'll get a chicken salad and some water for you, or lemonade."
Varför fråga om hon ändå tänkte göra det motsatta? "Okey."
Hon böjde sig ned för att kyssa min varma panna innan hon lämnade mig ensam i rummet. Ekandet av hennes klackar studsade mellan väggarna i korridoren. Doften av hennes starka parfym låg fortfarande över rummet. Om jag kunde skulle jag rest på mig och öppnat ett fönster, men det gick ju inte.
Förbipasserande slängde en blick på mig genom fönstret som ledde ut i korridoren ifrån rummet. Jag drog undan en blond hårslinga bakom örat och suckade. Hur lång tid tog det? Rummet var litet. Det innehöll en fåtölj, en soffa och en säng. En svart liten tv prydde väggen bredvid dörren, men den fungerade inte. Underhållning var dock inget jag sökte. Allt jag ville var att få komma hem... hem till mitt sköna rum, min stora säng. Hemlängtad grodde ett stort hål inom mig. Hela jag frös till is bara av att tänka på hemmet. Jag lät min blick lägga sig på fönsterrutan som var full med små vattendroppar, som i sin takt rann ned. April-vädret var vackert såvida det inte regnade - vilket det gjorde. Två dagar till, peppade jag mig själv. Bara två dagar tills jag fick komma hem. Två dagar tills allt skulle återgå till sin vanliga rytm. Mamma jobbandes i Oxford och jag, boendes ensam i våran lägenhet i Manchester. Dörren intill rummet gnisslade till och mamma dök upp i öppningen.
"I brought some salad, orange juice and a chocolate bar. You could need some sugar.." tyckte hon lugnt. Brickan lät till när hon lade ned den på bordet nästintill min säng. Jag log prövandes mot henne innan jag ställde ned skålen med sallad i mitt knä. Sallad var inte riktigt min grej. Vardagligtvis brukade jag bara få i mig hämtmat. Vid speciella tillfällen, när jag orkade efter skolan så gjorde jag iordning något simpelt men annars... Jag fick pengar varje månad av mamma till att köpa saker till hemmet såsom mat, rengöringsmedel och dammsugspåsar men dem pengarna gick oftast åt till kläder åt mig själv. Jag hade en hemsk tendens att slösa pengar på onödiga saker åt mig själv.
Salladsbladet smakade torrt i min mun. Kycklingen gjorde inte torrheten bättre. Jag vred om locket till apelsinjuicen och tog en klunk. Det kunde fungera. Processen för att få ned maten förblev som jag börjat. Stoppa in, tugga, dricka, svälja. Snart var maten slut och mamma tog emot den tomma brickan medan jag började dela upp rutorna på chokladkakan.
"When I've left you home... I'll have to go as fast as I can to Oxford. Work is waiting." meddelade hon mig med blicken på sitt armbandsur. Irritationen grodde inom mig.
"Okey..." svarade jag lågmält då jag inte hade någon ork alls i kroppen till att starta en dispyt. "When will you be back?"

"When will you be back?" 

"I don't know. Can't Charlie come and live with you until you can walk propertly?" föreslog hon mjukt. Charlotte - även kallad Charlie - var en av mina bästa kompisar. Men hon ingick i dem lite populärare kretsarna, där jag inte alls passade in. Satte jag ens en fot på en fest hos Charlie's kompisar vart jag utkastad. Charlie kunde glömma bort mig i vissa fall när vi var med hennes populära vänner. Speciellt när hon hånglade med Kevin, hennes pojkvän som hon sade. Hela sanningen visste hon ju inte, det visste ingen av Kevin's många flikvänner. Ja, flickvänner som i plural. De flesta som inte var involverad i Kevin's liv visste ju om det, men ville inte bryta flickornas hjärtan. Tjejerna var ju så djupt kära i Kevin så det gick ju knappt att tala klarspråk med dem.
"Are you in this room Katie, or am I talking to a robot? Please answer me when I'm talking to you." utbrast mamma, en aning upprört. Jag vaknade snabbt upp ur mina tankar och skakade på huvudet.
"No, I'm sorry mom. Yes, I can ask her if she'd like to come and live with me." suckade jag.
Mamma log stelt. "Good. I don't want you to be alone in your situation."
Varför stannar inte du hemma med mig då som en riktig mamma? Istället för att säga vad jag egentligen kände så nickade jag bara. Lika bra att låta det vara. Mamma log mjukt mot mig.
"That's good honey." sa hon och log vänligt. "You could need a friend."
"What do you mean with that?" utbrast jag förbryllat. Varför skulle jag behöva en vän?
"I mean in your situation. Honey, you have a broken leg. You need a supporting friend."
Jag himlade med ögonen. "Yeah..."
"Attitude young lady." fräste hon till när hon märkte min hastiga himling - eller vad man kallade det.
"Yes... I'm sorry" mumlade jag och pillade på plasten som var fastklistrad på juiceflaskan.
"Mm", hummade hon fram med sammanpressade läppar, "Now sleep. You need strenght."
"Okey. Good night, wake me up when it's morning or whatever."

Solen lyste mig starkt i ansiktet. Så starkt att den väckte mig. Irriterat slog jag en hand för ögonen för att hindra mina ögon från att bli bländade. Mamma suckade till från soffan.
"So you're awake. Finally." log hon retsamt. Jag hävde mig upp på ena armbågen och kisade mot hennes håll. Hela hon var suddig framför mig. Jag gnuggade mig i ögonen för att återfå min syn.
"Mom...?" gäspade jag trött fram. "How much is the time?"
"It's almost 3 o'clock darling."
Jag spärrade upp mina ögon. Tre? Hade jag sovit bort hela dagen? Det var inte bra, nej nej...
"I brought you some breakfast though. Waffles and a cup of tea." meddelade hon mig vänligt. Jag sneglade på nattduksbordet där det, som hon sagt, stod en bricka med mat på. Tacksamt slog jag ned den i knäet på mig innan jag började hugga in på våfflorna. Mitt i mitt vräkande slogs dörren upp och doktor Philips kom ingåendes. Han avfyrade en vit tandrad mot mig och ställde sig sedan bredvid min säng.
"Hello there Ms. Holmes. How are you today?" frågade han, på det viset doktorer frågar.
"I'm good, better than yesterday I think." fick jag ur mig mellan tuggorna. Mamma spände blicken i mig.
"Don't talk with food in your mouth Katie!" fräste hon. Doktor Philips skrockade till.
"It's okey." försäkrade han mig och blinkade lätt med ena ögat. Mamma log ursäktande mot honom. Jag svalde ned innehållet i min mun för att inte ge mamma ännu en anledning till att skämma ut mig, tala till mig som om jag vore tre år gammal och inte visste hut.
"You've been here for two weeks? Am I right?" trodde doktorn, läsandes från sina papper.
"Yes I have." svarade jag. Kom han inte ihåg när jag kom in här, alldeles blodig? När han skulle operera bort glas-skärvan som fastnat i min arm, när han skulle gipsa om mitt brutna ben?
"Well, if everything feels okey, you're free to leave tonight." lovade han mig. Orden gjorde mig galen. Glad. Att sitta inne på det här sjukhusrummet gjorde mig galen. Jag skulle inte klara en sekund till. Två veckor av sprutor och tester räckte - nu skulle jag äntligen få åka hem. Mamma reste sig upp ur soffan för att skaka han med Doktor Philips.
"Thank you!" tackade hon glatt. Glad för mig var hon dock inte, hon var glad för att äntligen få komma tillbaka till sitt jobb som Rektor på Oxfords College. Mamma älskade sitt jobb. Även när hon var hemma hos mig så var det enda hon gjorde att jobba. Sitta inne på kontoret tills klockan var över midnatt, tala i sin hands-free eller läsa igenom ansökningar.
"She needs to have someone to help her. Someone at home." påpekade doktorn snart därpå.
"Yes. It's all done with that. I'll go home and get you some other clothes sweet heart."
Jag kollade ned på den prickiga sjukhusrocken jag bar. Tja, den skulle ju inte sitta så fel att gå ut med, tänkte jag ironiskt. Mamma kysste min hjässa och bar sig sedan av mot hissen. Doktor Philips stod chockad kvar över mammas plötsliga försvinnande, men samlade sig snabbt.
"If there is any problems with your leg until May Fourteen, call me." sa han gravallvarlig och räckte över ett visitkort med hans namn, samt nummer. Jag nickade med ett halvhjärtat leende. Fotsulorna på honom gav ifrån sig ett läte när han vände på sig för att lämna rummet. Nu skulle jag äntligen få lämna det här stället snart.

Kapitel ett uppe nu då. Vad tycker ni? Inte det längsta, ska försöka göra nästa lite längre! Får se dock när det vill dyka upp... (; Ingen direkt "Personbeskrivning" på denna novell/karaktär, men ni kommer förstå mer längre in i novellen I hope! Är det några oklarheter så kan ni bara skriva en kommentar! Kommentera nu och överös mig med kritik! :)