"Neither do I."
"I don't have anything to do aswell." mumlade Harry och Zayn i mun på varandra.
Niall sken upp. "We could do something together maybe? Maybe we could go on the football game later? Manchester United against Real Madrid. And eat att KFC."
"That sounds great!" tyckte Zayn.
"Yeah. I'll call Paul and ask him if he could order some tickets for us." sa Harry innan han lämnade oss. Niall kollade glatt på mig.
"Cheer up mate. This will be fun!" peppade han mig med en klapp på armen. Jag nickade leendes.
"Fun. I could need that."

Irritationen bubblade nästan över. I timmar hade jag vankat av och an på mitt rum, i väntan på att Charlie's vänner skulle lämna lägenheten. Men det kändes som att dem endast blev fler och fler, sekund efter sekund. När mitt ben väl gav upp damp jag istället ned i min säng. Tussey kollade upp på mig med stora ögon från min kudde innan hon fortsatte rengöra sin päls. 

”You're lucky, you know that right?” suckade jag fram med armarna knutna över mitt bröst. Hon jamade lugnt till svars. ”I'll take that as a yes.” 

Jag vred min blick mot klockan, följde stillsamt sekundvisaren med min blick. Halv sju tystnade det ute i vardagsrummet. Fem över knackade det på dörren till mitt rum. Ilsket reste jag mig upp för att gå fram och öppna den.

”What do you want? Huh? Has your friends left you?” muttrade jag i ansiktet på Charlie så snart jag fått upp dörren.

”I'm sorry Katie. I was bored after school, so I invited some friends. Will you forgive me? Please?” 

Jag tvekade en sekund innan jag nickade. ”You can't stay here if I'm mad at you, so I see no point in being mad at you.” 

”Good!” log hon och slog armarna kring min hals. Jag log smått mot hennes axel. Att vara arg på Charlie var som att inte dricka vatten i Zahara öknen. Det gick helt enkelt inte. Jag tog ett steg bakåt för att kunna granska hennes välsminkade, runda ansikte.

”What shall we do now? Maybe start with some dinner?”  föreslog jag och nickade mot köket. I flera timmar hade jag suttit inlåst på mitt rum tillsammans med en hög läxor – något som fått min mage att börja protestera.

”I kinda… ate some Pizza?” tvekade Charlie fram med höjda axlar, som ett oskyldigt litet barn. Genast blev jag irriterad igen, men vad skulle det hjälpa? Hon skulle inte direkt kunna göra det ogjort. Åka tillbaka i tiden och inte äta pizzan. Istället suckade jag bara uppgivet.

”I’ll go down to Earl’s and eat something. Like… french fries or something fast like that.”

”Would you like some company?” log Charlie och vred långsamt på sig som en daggmask på stället.

Jag nickade. ”Why not?”

 

 

Jag tog två långsamma tuggor av det jag nyss stoppat i min mun och svalde ned det med en klunk cola. Det visade sig att så fort vi kommit ned hit, hade Charlie blivit hungrig och köpt en stor Pizza till sig själv. Jag log åt tanken. Ibland kunde man inte förstå sig på henne, men det var en av fördelarna med att vara hennes vän. Jag greppade tag om en pommes frite mellan tummen och pekfingret och förde den mot munnen medan jag hade blicken fäst på den gamla tv:n som hängde i hörnet av restauranger. De flesta besökare Earl hade var fotbolls fantaster som kom hit för att kolla på matcherna som gick. Earl hade nämligen bara på fotbolls kanaler dygnet om, så det resulterade att restaurangen alltid stod full.

Just nu var det dock bara jag och Charlie här då Manchester matchen inte skulle börja förrän om en timma. Då skulle det bli dunder och kalas här. De flesta fotbollskvällarna här slutade med ett slagsmål eller två, eftersom att alla fick i sig alkohol. Earl kom gåendes mot mig och Charlie sekunden efter det hade slagit om till reklam med två nya läskflaskor.

”Here you go girls.” log han. Earl hade alltid varit generös mot mig och Charlie. Kanske berodde det på att vi, ända sen barndom, hade kommit springandes hit för att köpa av hans billiga – men goda – pommes frites.

”Thank you Earl.” svarade Charlie och fyllde hennes glas till  bredden med fanta.

”Oh, no problems. How’s your leg Katie?” frågade han med en nick mot mitt vita, fula, gips.

Jag log mjukt mot honom. ”I don’t feel any pain anymore. I think that means it’s okay.”

”Let’s hope so. Broken legs isn’t to play with.” varnade han mig, likt en morfar som försökte läxa upp sitt barnbarn att inte klättra upp i äppelträd. Det var ungefär så jag såg på Earl. Som en morfar.

 Innan jag hunnit svara så hade han hunnit gå sin väg, tillbaka mot bardisken. Jag skakade lugnt på huvudet åt mig själv medan jag följde hans ryggtavla med blicken.

”So.. what’s the plans?” frågade Charlie efter en stunds tystnad och torkade sig med en servett runt munnen.

”Excuse me?” frågade jag och förde mitt sugrör mot munnen. Hon himlade med ögonen.

”Hellooo? It’s almost summer!”

”I almost forgot… I don’t know. Maybe… read a good book or two. Go visit dad in the U.S? I haven’t got any real plans yet Char.” andades jag långsamt ut, stirrandes ned på mina pommes.

”I know what we’re gonna do. We’re gonna party! And go to the beach, we’re gonna have fun!”

”Let’s hope so…” mumlade jag oroligt och log snett mot henne. Hon nickade övertygande.

”Oh, I’ll make sure that’s gonna happend.” flinade hon, lekandes med en röd hårslinga.

Jag lade huvudet på sned. ”We’ll see.”

Restaurangen hade redan börjat fyllas, dock inte av folk som var ute efter mat. Alla som kom in var målade i röda färger och gick i kurs mot baren. Earl slängde en blick mot vårat håll och himlade med ögonen, ett tecken på att detta skulle bli en tung kväll för honom. Charlie hade dragit upp sin mobil för att ta bilder till Instagram, som vanligt.

”Charlie… stop it. People are looking at you!” väste jag åt hennes håll. Putandet med hennes läppar upphörde genast.

”So? Don’t they know what Instagram is? I have followers I’ve got to please.” muttrade hon kaxigt till svars. Det var likt henne. Charlie hade aldrig riktigt brytt sig om vad folk omkring henne tyckte. Eller… vad folk utom hennes ålderskrets tyckte.

Jag skakade av mig tankarna och tog upp dem två sista pommes fritsen för att sedan föra dem till munnen. Jag tuggade snabbt i mig dem innan jag placerade min servett i skålen dem legat placerade i.

”Ready to go?” frågade jag Charlie, men hon var uppenbart mer intresserad av de två killarna borta vid baren som flinandes kollade mot oss. Fula var dem verkligen inte, vilket var problematiskt. ”Charlie we need to go right now!”

Hon kollade surt på mig men reste sig i alla fall upp i kurs mot dörren. Glad över att hon för en gångs skull lytt mig gick jag efter henne. När jag väl var framme vid dörren hade hon dock redan hunnit ta sig ut på gatan. Jag kollade ned på mina slitna converse medan jag slog upp dörren, och eftersom jag som vanligt inte såg mig för slutade det med att jag landade på rumpan.

”Are you allright?” frågade en mörk stämma mig. Jag kollade upp mot personens ansikte. Det här var bara för bra för att vara sant.

---

Comment. xx