Försiktigt puttade jag in böckerna i mitt skåp. Bakom mig yrade glada tonåringar runt, på väg ut från skolan. Min blick gled långsamt ifrån ryggarna till mina skolböcker mot fotbollsplanen utanför. Cheerleadingen hade börjat. Det stack till inom mig. Att inte få göra det man älskade... det gjorde ont. Jag bröt blicken från mina lagkamrater och drog ut min jacka ur skåpet. Så fort den satt på min kropp slängde jag upp väskan på ena axeln och började gå ut ur byggnaden. Färden genom korridoren tog en evighet, det kändes det iallafall som.
 Så snart jag var framme svängde jag av och började gå mot busshållplatsen, men blev snabbt stoppad av en stor hand på min axel. Nervöst bet jag mig själv i underläppen. Kunde det vara en lärare? Långsamt vred jag på mig för att möta personens ögon. Brent?
"Hey, uhm.. It has been a while." mumlade han nervöst fram med ett charmigt leende lekandes på sina läppar. Förbipasserande stirrade på oss, som om det vore något nytt. Brent och jag hade ett förlutet - det visste nästan hela Manchester om.
"Yeah. How have you-"
".. been?" avslutade han mig mening, så att frågan istället studsade tillbaka till mig. Ett nervöst skratt for ut ur min strupe. Kunde man svara bra på en sån fråga?
"It's been a hard time, I can't lie about that. But I'm alive. How about you?" frågade jag vänligt. Leendet på hans läppar blev allt större.

 

"Good! Everybody has been worried about you, so except that has everything been good."
Jag log smått, "Great. Uhh... my bus is leaving soon. But we can chat another day, maybe over coffee?"
Så snart dem orden lämnat min mun ångrade jag mig stort. Brent kanske skulle ta det helt fel, han kanske skulle tro att jag fortfarande hade känslor för honom?
"I have a girlfriend now Katie.. her name is Maury, and we're in love. It would be so wrong if I..." började han när jag lättat avbröt honom.
"No, no! I meant like if you wanted to talk just, like friends! I'm not.. in love with.. uh... you anymore." fick jag nervöst, men hektiskt fram. Brent log glatt mot mig.
"Oh, well, that sounds great! I..." fick han ur sig men slutade så fort han fick syn på något bakom mig. Nyfiket vred jag på huvudet och såg min buss rulla förbi skolan, bort mot centrumet.
"Shit." muttrade jag surt. Frustrerat drog jag en hand igenom mitt hår. Nästa buss skulle inte gå förrän om en timma, vilket resulterade att jag skulle behöva promenera hem. Med ett brutet ben. Om jag inte varit satt i den här positionen skulle jag gladeligen promenerat hem, men mitt ben skulle inte klara mer än halvvägs.
"I'm so sorry Katie! Damn..." utbrast Brent dystert. "Could I offer you a ride home?"
"Would Maury care if you did?" frågade jag. Det sista jag ville var att han skulle åka illa ut med sin flickvän. Efter allt jag utsatt honom för i vårat förhållande var jag skyldig honom det.
"Who said that she has to know?"



Brent's vita BMW rullade långsamt iväg, medan jag stod vid portdörren. Min blick följde bilens bak tills den var utom synhåll. Tillochmed efter det stod jag kvar, dagdrömmandes men vaknade upp när Mrs. LaBlaun ville komma in i trapphuset med henne hund.
"Hello dear. Long time no see! What happend to your leg?" rynkorna runt hennes läppar drogs ut i takt med frågorna som rullade ut från hennes tunga. Utan att besvara en enda slog jag upp portdörren åt henne. Hon skulle ändå glömma bort vad det var hon hade frågat så fort jag hade svarat. Vi gick tillsammans bort till trappan och började gå upp för den.
 Det var lustigt. Förut brukade jag alltid skynda mig förbi henne, men nu gick vi i samma takt och det var inget jag kunde göra åt saken. Jag förbannade hissen över att den inte fungerade just idag. Några småbarn hade tydligen hoppat i den, vilket hade förstört den gamla linan som skulle bli utbytt om tre dagar. Tills dess fick alla hålla sig till trappan. Insjunken i alla tankar insåg jag inte att jag var framme vid min dörr. Glatt låste jag upp dörren och gick in i hallen. Ingen ny post och ingen Tussey. Förhoppningsvis låg hon och sov, mätt och belåten så att jag slapp ge henne mat då jag hade ett flertal läxor att ta igen. Försiktigt fortsatte jag ut i vardagsrummet bara för att finna Charlie sittandes där tillsammans med ett flertal av sina kompisar. Tussey låg nog inte alls och sov när jag tänkte efter. Hon måste ha blivit livrädd när så många personer kommit in på en och samma gång och gömt sig.
"Charlie?" utbrast jag förvånad. Mammas enda regel för Charlie hade varit att hon inte fick bjuda med kompisar hem. Den enda regeln hade Charlie brutit. Skulle mamma få reda på det skulle min vänskap med Charlie vara över.
"Oh, Katie you're home! I invited some friends if that's okay? We're going to study som Algebra, we have a test tomorrow that's really importnant." förklarade Charlie med ett flertal instämmande nickningar av alla runt omkring henne. Jag vred på huvudet in i köket där jag fann en hög med matte-böcker på köksbordet. Att argumentera mot Charlie var något jag aldrig riktigt vågat eller gjort, så varför ändra på det nu? Istället log jag bara och gick in på mitt rum i tystnad. Tussey hade lagt sig ned i hörnet på min säng, med blicken mot mig. Inte ens när dörren var stängd förmådde hon sig att komma fram för att hälsa på mig. Vad hade dem gjort med henne? En massa hemska bilder poppade upp i huvudet på mig, men jag skakade snabbt av mig dem. Charlie skulle aldrig tillåta sådant mot ett djur. Jag placerade min skolväska på golvet och satt av mot min byrolåda. Bestämt plockade jag ut min Juicy Couture dress och drog på mig den med många svårigheter. Så snart den satt på min kropp slog jag mig ned vid min skrivbord men ställde mig genast upp när jag hörde skratt från gatan. Nyfiket slog jag mig ned på min säng för att ha bättre sikt ned på trottoaren där ett gäng killar gick. Kunde det..? Ja. Det var killen från imorse. Och han kollade rakt upp på mig.
Förbryllat lade jag huvudet på sned. Var det hon? Louis skrattade fortfarande åt skämtet Zayn dragit för någon minut sedan. Utan att märka det hade jag stannat med blicken rakt på henne. Det blonda håret satt uppe i en stram hästsvans på hennes huvud. Bara en båkdel av en sekund senare hoppade det upp en vit katt bredvid henne, men det hindrade oss inte från att sluta stirra. Stirrandet kändes avlsappnat. Bara... naturligt.
"Liam? What on earth are you looking at?" frågade Niall mig nyfiket. Jag bröt blicken från henne och mötte iställlet hans blåa ögon.
"Nothing, nothing at all." svarade jag neutralt innan jag fortsatte gå. Varenda nerv inom mig skrek att jag skulle kolla upp igen, men det skulle kännas fel att kolla upp när jag väl hade vridit undan huvudet. Zayn klappade till mig på ryggen.
"You just need to tell us if you're hallucinating again, okay?" försäkrade han mig. Jag nickade långsamt. Hemska minnen rullades tillbaka i huvudet på mig. Bråken med Danielle.. efter vårat breakup hade hallucinationer kommit. Killarna hade varit vänliga att inte ta upp det - förräns nu. Jag kände hur mitt adamsäpple drogs upp och ned i halsen på mig när jag svalde.
"Is it just me that's hungry?" frågade Harry alla så snart vi fått skymt av den stora gallerian. Nialla slog sig på magen medan han nickade.
"Niall, just don't say a word... we all know that you're hungry." utbrast Louis menandes. Jag nickade instämmande tillsammans med Zayn och gav Niall en dömande blick, i ironi.
"I can't help that my tummy is in love with food." sade han innan han kort började sjunga på Lady Gaga's låt, Born This Way. Alla brast ut i skratt, tillochmed Paul. Den här sortens skämt brukade han inte förstå sig på, men efter alla dessa år verkade han äntligen förstå grejen.
"No, really. Can we go and eat?" frågade Harry och nickade bort mot gallerian som nu var ännu närmre oss. Vi rörde snabbt på oss utan att ens tänka på det. I princip halva dagen hade vi gått ute i det varma vädret, runt i Manchester utan några fans springandes efter oss. Det var det mest otroliga.
 Paul vände sig om mot dem andra livvakterna och nickade sedan. "Sure guys."


Niall slog lätt på strängarna till sin gitarr. Uttråkade satt vi alla igen, inne på mitt hotellrum. Suckandes slog sig Zayn ned bredvid Harry i soffan. Han sneglade ned på Harry's mobil och hånlog.
"Are you texting with Tayloooor?" flinade han och putade med läpparna mot Harry.
"Pfft, no. I'm texting with my mom. Why on earth should I text with Taylor? We broke up, and she is just ridiculous. Making fun of me when she can... very mature."
"That's not what you say to media." konstaterade Louis från fåtöljen med blicken fäst på tv:n som visade repris från gårdagens fotbollsmatch som han missade, då han valt att umgås med Eleanore istället.
"I can't say the truth to media. They would be all crazy and so would the management." frustade Harry upprört. Louis ryckte på axlarna och fortsatte sedan kolla på matchen. Minutrarna tickade långsamt förbi. Uttråkat kollade jag mig omrking i rummet i hopp om att finna något att göra, men misslyckades totalt.
"Lads?" utbrast Niall efter ett tag. Louis sänkte ljudet på tv:n och alla kollade åt hans håll. "I think I just came up with a new song.."
"Sing it!" utbrast Zayn nyfiket. Harry nickade instämmande. Allas blickar låg på Niall, vilket fick honom att fatta beslutet till att spela låten. Introt satte igång och bara någon sekund senare började han sjunga.
"Place you hand in mine,
 we're walking in a line.
 Darling, I want you right here,
 'cause I need you near..."

---

Låten i slutet kanske inte var den bästa, men jag är ingen låtskrivare direkt. Vad tyckte ni förutom det med kapitlet? Jag blir överlycklig bara över ett bra, nu när jag har varit borta såpass länge. Hoppas ni fortfarande har lusten att kommentera. Kram :)