Chapter 9 - R1000

  DATUM: 2013-07-03 | TID: 22.38 | KATEGORI: Don't let go.

”Ready to go?” frågade jag Charlie, men hon var uppenbart mer intresserad av de två killarna borta vid baren som flinandes kollade mot oss. Fula var dem verkligen inte, vilket var problematiskt. ”Charlie we need to go right now!”

Hon kollade surt på mig men reste sig i alla fall upp i kurs mot dörren. Glad över att hon för en gångs skull lytt mig gick jag efter henne. När jag väl var framme vid dörren hade hon dock redan hunnit ta sig ut på gatan. Jag kollade ned på mina slitna converse medan jag slog upp dörren, och eftersom jag som vanligt inte såg mig för slutade det med att jag landade på rumpan.

”Are you allright?” frågade en mörk stämma mig. Jag kollade upp mot personens ansikte. Det här var bara för bra för att vara sant.

 

”It’s my fault”, ursäktade jag mig och tog en klunk av det svala vattnet Earl givit mig.

”No. It’s totally mine, I didn’t look where I was going”, suckade killen, vars namn tydligen var Liam framför mig. ”Are you sure that you’re allright?”

”Yeah. Pretty sure…” skrattade jag nervöst fram. Hans blick mötte min och ett leende kröktes sedan på hans läppar. Han var gullig – ingen tvekan om det. Kanske var han singel?... De alltför fåniga tankarna fick ett brett leende att ta plats på mina läppar.

”What’s so funny?” muttrade Charlie från andra sidan bordet, där en brunhårig kille med massiva lockar också hade slagit sig ned, tätt intill Charlie. Jag skakade på huvudet,

”Nothing. No… nothing.”

”Do you want anything else my dear?” brummade Earl vänligt, “Maybe a coup of tea?”

“No, thank you Earl. I’m alright. I can drink tea at home… with Charles.”

“Don’t call me that!” fräste Charlie irriterat. Hon ansåg strikt att Charles var ett killnamn, men inte Charlie. Så man fick kalla henne Charlie eller Charlotte – men ingenting bortsett ifrån det.

Jag drog en hand igenom mitt blonda hår, ”I think we have to go now…”

”Oh… okay. Again, I’m really, really, really sorry about what happened earlier.” repeterade Liam sorgset.

“It’s alright! I promiseeeee!” skrattade jag glatt fram. En kille bakom honom som helt klart såg ut att vara gay, började helt plötsligt le. Stort.

“Well.. let him make it up to you then”, tyckte han överlyckligt. “With dinner. On Friday.”

“What?” utbrast jag och Liam i kör, båda lika förvånade över påhoppet om middag. Jag menar, vi kände knappt varandra!

”Yeah. That’s sounds terrific.” instämde en mörkare kille, helt klart utländsk.

”Well…would you like to go with dinner with me then?” frågade Liam genant. En ljusröd nyans hade blossat upp på hans äppelformade kinder. Det var bedårande.

”Yes. That sounds great to me. Here’s…”, sa jag och började klutta ned mitt nummer på en servett, ”my number. Give me a call.”

”Don’t be a stranger! Now we have to go. Toooodddlleeeee!” tjöt Charlie som adjö och drog sedan med mig ut i den svala kvällen. Förbryllat kollade jag åt hennes håll,

”What was that all about? We were actually having a conversation!”

”Yeah, but I was kinda bored talking to that curly-head, so I wanted to go. Is there a problem?” muttrade Charlie irriterat till protest, ”I didn’t think so. Now… let’s go home and eat some Ice Cream. That sounds delicious in my ears.”

”Yeah. That sounds great.”

 

För elfte gången idag sneglade jag ned på min mobil. Inte så mycket som ett pip hade den gett ifrån sig, förutom tidigare vid klockan fem då jag hade fått ett sms ifrån min telefonsoperatör.

”Charlie, I’m not joking when I’m saying that I will rip your eyes out if you don’t stop looking at your stupid phone!” tjöt Charlie irriterat ut och drämde ned sitt exemplar av ELLE magazine i tevebordet. Jag bet mig löst i underläppen och slängde en blick på klockan. Kvart över nio.

Alexandra, en tjej i min kemiklass hade ringt tidigare imorse och informerat mig om att det hade brunnit i skolan och därför skulle vi vara lediga tills skolstyrelsen fann en annan lokal för oss att befinna oss i. Under tiden hade vi oturligtvisnog fått en uppgift. Antingen kunde man skriva en uppsats om Bethoven på tiotusen ord, eller så skulle man göra en halvtimmas lång film. Uppsatsen hade jag skrivit klart redan vid åtta imorse.

”So… would you like to go buy a pizza or take a trip to McDonald’s?” frågade Charlie samtidigt som hon målade sina naglar med samma rosa färg hon målat dem med under dem senaste tjugo minutrarna.

”Oh… chicken nuggets would be perfect right now. Soo…?” svarade jag och fick det hela att låta som en fråga. Charlie lade ifrån sig nagellacket och började blåsa på sina nylackade fingrar.

”McDonald’s it is!”

Lets go crazy, crazy, crazy

’til we see the sun, ohyeaa,

I know we only met but,

Let’s pretend its’ love, ohoh,

And never, ever, ever,

Stop for anyone, nooo,

Tonight lets get some…

And live while we’re yoooooung.”

Zayn tog den sista tonen, som han alltid gjorde. Intervjuarna klappade imponerat åt våran sång och visslade till, till och från. Louis och Niall log mot dem samtidigt som Harry hällde upp vatten åt oss i våra glas.

För tillfället befann vi oss på ett hotellrum mitt i centrala Manchester. Utanför stod fansen och skrek, i hopp om att vi skulle gå ut på balkongen och vinka åt oss. Dock hade våra säkerhetsvakter samt management strängt informerat oss om att vi absolut inte fick göra det då det var en säkerhetsfara. Men vad var det värsta som kunde hända? Våra fans skulle inte direkt hoppa på oss som apor och döda oss.

”Wow! You guys are so talanted! I’m impressed.” log Annie och nickade åt sina ord.

”Thank you.” svarade Louis glatt. Det var oftast han som stod för tacken eftersom att han fick ut dem vänligast. När vi andra sa det brukade det låta som om vi hade magkatarr och sa tack till att få ta över toaletten.

”So… what’s up next guys? Liam?” frågade Josh och log uppmanande mot mig.

 

Untitled

 

”We’re about to start our big tour, Take me home. We’re gonna travel alot in Europe to preform. And it might happen that we wright a few new songs meanwhile… who knows?” log jag till svars. Annie nickade,

”So, Europe is on the list. But, what I’ve heard… you two have girlfriends.” flinade hon och pekade på Louis och Zayn. Båda två nickade med stora leenden på sina läppar.

”Yeah. Perrie is also heading for a tour with Little Mix. Mostly here in the U.K and in the US.”

”Oh, yes I remember that she said that! We interviewed them last week I think. Jade told us about their tour then”, nickade Josh. ”But how about Eleanore then, Louis?”

”Well, we’re gonna fix so that she can come visit as many times as possible. But nothing is planned quite yet.”

”I see. And no girls for you, Liam, Harry and Niall? Still single and ready to mingle?” log Annie och vickade flörtsamt på sina ifyllda ögonbryn. Harry skrattade till,

”Yep. I’m still single. Girls just can’t handle me..”

Niall skrattade till, ”So am I.”

Annies blick föll på mig, ”And how about you Liam? I heard about your’s and Danielle’s break-up. So… are you still single or has one lucky girl striked?”

”No”, skrattade jag en aning för stelt. Att dem tog upp Danielle gjorde mig snabbt illa till mods. Jag ville verkligen inte diskutera om henne just nu. ”I’m still 100% single.”

”That’s good to hear. I mean, that you didn’t moved along to fast.” tyckte Annie ärligt.

”Yeah…”

”Okey! Everyone, this was One Direction here with us at R1000. Here comes Macklemore’s new hit – Thriftshop!”

Jag lutade mig tröttsamt tillbaka i soffan vi satt placerade i. Undrar om Katie kanske lyssnar på R1000. Kanske tog hon illa upp eftersom att jag sa att jag var 100% singel? Vi hade trotsallt bestämt dejt, så jag kanske inte var precis 100% singel. Kanske 80. Nej Liam, inbilla dig inget. Hon bryr sig säkert inte. Jag menar, Danielle verkade inte bry sig. Ingen vill vara ihop med dig. Oroa dig inte.


Long time no see, huh? Jag är så ledsen över den ur-usla uppdateringen. Men nu har jag fattat tycket lite igen, och det är sommarlov och allt... jag kanske kan börja igen? Är det några kvar där ute? Hoppas det! Kommentera för mer. XO.

Chapter 8 - Earl's

  DATUM: 2013-04-04 | TID: 00.20 | KATEGORI: Don't let go.

"Neither do I."
"I don't have anything to do aswell." mumlade Harry och Zayn i mun på varandra.
Niall sken upp. "We could do something together maybe? Maybe we could go on the football game later? Manchester United against Real Madrid. And eat att KFC."
"That sounds great!" tyckte Zayn.
"Yeah. I'll call Paul and ask him if he could order some tickets for us." sa Harry innan han lämnade oss. Niall kollade glatt på mig.
"Cheer up mate. This will be fun!" peppade han mig med en klapp på armen. Jag nickade leendes.
"Fun. I could need that."

Irritationen bubblade nästan över. I timmar hade jag vankat av och an på mitt rum, i väntan på att Charlie's vänner skulle lämna lägenheten. Men det kändes som att dem endast blev fler och fler, sekund efter sekund. När mitt ben väl gav upp damp jag istället ned i min säng. Tussey kollade upp på mig med stora ögon från min kudde innan hon fortsatte rengöra sin päls. 

”You're lucky, you know that right?” suckade jag fram med armarna knutna över mitt bröst. Hon jamade lugnt till svars. ”I'll take that as a yes.” 

Jag vred min blick mot klockan, följde stillsamt sekundvisaren med min blick. Halv sju tystnade det ute i vardagsrummet. Fem över knackade det på dörren till mitt rum. Ilsket reste jag mig upp för att gå fram och öppna den.

”What do you want? Huh? Has your friends left you?” muttrade jag i ansiktet på Charlie så snart jag fått upp dörren.

”I'm sorry Katie. I was bored after school, so I invited some friends. Will you forgive me? Please?” 

Jag tvekade en sekund innan jag nickade. ”You can't stay here if I'm mad at you, so I see no point in being mad at you.” 

”Good!” log hon och slog armarna kring min hals. Jag log smått mot hennes axel. Att vara arg på Charlie var som att inte dricka vatten i Zahara öknen. Det gick helt enkelt inte. Jag tog ett steg bakåt för att kunna granska hennes välsminkade, runda ansikte.

”What shall we do now? Maybe start with some dinner?”  föreslog jag och nickade mot köket. I flera timmar hade jag suttit inlåst på mitt rum tillsammans med en hög läxor – något som fått min mage att börja protestera.

”I kinda… ate some Pizza?” tvekade Charlie fram med höjda axlar, som ett oskyldigt litet barn. Genast blev jag irriterad igen, men vad skulle det hjälpa? Hon skulle inte direkt kunna göra det ogjort. Åka tillbaka i tiden och inte äta pizzan. Istället suckade jag bara uppgivet.

”I’ll go down to Earl’s and eat something. Like… french fries or something fast like that.”

”Would you like some company?” log Charlie och vred långsamt på sig som en daggmask på stället.

Jag nickade. ”Why not?”

 

 

Jag tog två långsamma tuggor av det jag nyss stoppat i min mun och svalde ned det med en klunk cola. Det visade sig att så fort vi kommit ned hit, hade Charlie blivit hungrig och köpt en stor Pizza till sig själv. Jag log åt tanken. Ibland kunde man inte förstå sig på henne, men det var en av fördelarna med att vara hennes vän. Jag greppade tag om en pommes frite mellan tummen och pekfingret och förde den mot munnen medan jag hade blicken fäst på den gamla tv:n som hängde i hörnet av restauranger. De flesta besökare Earl hade var fotbolls fantaster som kom hit för att kolla på matcherna som gick. Earl hade nämligen bara på fotbolls kanaler dygnet om, så det resulterade att restaurangen alltid stod full.

Just nu var det dock bara jag och Charlie här då Manchester matchen inte skulle börja förrän om en timma. Då skulle det bli dunder och kalas här. De flesta fotbollskvällarna här slutade med ett slagsmål eller två, eftersom att alla fick i sig alkohol. Earl kom gåendes mot mig och Charlie sekunden efter det hade slagit om till reklam med två nya läskflaskor.

”Here you go girls.” log han. Earl hade alltid varit generös mot mig och Charlie. Kanske berodde det på att vi, ända sen barndom, hade kommit springandes hit för att köpa av hans billiga – men goda – pommes frites.

”Thank you Earl.” svarade Charlie och fyllde hennes glas till  bredden med fanta.

”Oh, no problems. How’s your leg Katie?” frågade han med en nick mot mitt vita, fula, gips.

Jag log mjukt mot honom. ”I don’t feel any pain anymore. I think that means it’s okay.”

”Let’s hope so. Broken legs isn’t to play with.” varnade han mig, likt en morfar som försökte läxa upp sitt barnbarn att inte klättra upp i äppelträd. Det var ungefär så jag såg på Earl. Som en morfar.

 Innan jag hunnit svara så hade han hunnit gå sin väg, tillbaka mot bardisken. Jag skakade lugnt på huvudet åt mig själv medan jag följde hans ryggtavla med blicken.

”So.. what’s the plans?” frågade Charlie efter en stunds tystnad och torkade sig med en servett runt munnen.

”Excuse me?” frågade jag och förde mitt sugrör mot munnen. Hon himlade med ögonen.

”Hellooo? It’s almost summer!”

”I almost forgot… I don’t know. Maybe… read a good book or two. Go visit dad in the U.S? I haven’t got any real plans yet Char.” andades jag långsamt ut, stirrandes ned på mina pommes.

”I know what we’re gonna do. We’re gonna party! And go to the beach, we’re gonna have fun!”

”Let’s hope so…” mumlade jag oroligt och log snett mot henne. Hon nickade övertygande.

”Oh, I’ll make sure that’s gonna happend.” flinade hon, lekandes med en röd hårslinga.

Jag lade huvudet på sned. ”We’ll see.”

Restaurangen hade redan börjat fyllas, dock inte av folk som var ute efter mat. Alla som kom in var målade i röda färger och gick i kurs mot baren. Earl slängde en blick mot vårat håll och himlade med ögonen, ett tecken på att detta skulle bli en tung kväll för honom. Charlie hade dragit upp sin mobil för att ta bilder till Instagram, som vanligt.

”Charlie… stop it. People are looking at you!” väste jag åt hennes håll. Putandet med hennes läppar upphörde genast.

”So? Don’t they know what Instagram is? I have followers I’ve got to please.” muttrade hon kaxigt till svars. Det var likt henne. Charlie hade aldrig riktigt brytt sig om vad folk omkring henne tyckte. Eller… vad folk utom hennes ålderskrets tyckte.

Jag skakade av mig tankarna och tog upp dem två sista pommes fritsen för att sedan föra dem till munnen. Jag tuggade snabbt i mig dem innan jag placerade min servett i skålen dem legat placerade i.

”Ready to go?” frågade jag Charlie, men hon var uppenbart mer intresserad av de två killarna borta vid baren som flinandes kollade mot oss. Fula var dem verkligen inte, vilket var problematiskt. ”Charlie we need to go right now!”

Hon kollade surt på mig men reste sig i alla fall upp i kurs mot dörren. Glad över att hon för en gångs skull lytt mig gick jag efter henne. När jag väl var framme vid dörren hade hon dock redan hunnit ta sig ut på gatan. Jag kollade ned på mina slitna converse medan jag slog upp dörren, och eftersom jag som vanligt inte såg mig för slutade det med att jag landade på rumpan.

”Are you allright?” frågade en mörk stämma mig. Jag kollade upp mot personens ansikte. Det här var bara för bra för att vara sant.


Comment. xx

Chapter Five - I need fun.

  DATUM: 2013-03-24 | TID: 18.18 | KATEGORI: Don't let go.
"Lads?" utbrast Niall efter ett tag. Louis sänkte ljudet på tv:n och alla kollade åt hans håll. "I think I just came up with a new song.."
"Sing it!" utbrast Zayn nyfiket. Harry nickade instämmande. Allas blickar låg på Niall, vilket fick honom att fatta beslutet till att spela låten. Introt satte igång och bara någon sekund senare började han sjunga.
"Place you hand in mine,
 we're walking in a line.
 Darling, I want you right here,
 'cause I need you near..."
Halv sju. Vi var lediga idag, men ändå hade jag envisats med att gå upp halv sju. Irritationen inom mig var ofantligt stor. Varför kunde min kropp - min hjärna vara snäll mot mig för en gångs skull? Jag kollade långsamt runt i hotellrummet, fortfarande trött efter nattens sömn men ändå alldeles för pigg för att kunna sova. Vad skulle jag hitta på till dem andra vaknade? Senare igår hade Louis, Niall och Zayn gått ut på någon klubb och Gud vet när dem kommit hem. Jag drog en trött hand igenom mitt hår innan jag reste mig upp för att sätta fart mot badrummet. Det dunkade lågt till i golvet för varje steg jag tog, men så snart mina fötter landade på det kalla klinkersgolvet inne på badrummet upphörde dem. Jag drog av mig mina svarta boxers innan jag hoppade in i duschutrymmet. Det heta vattnet silade långsamt ned över min bara bröstkorg.
Vem var hon? Utan att jag kunde kontrollera det började jag tänka på flickan från igår. Var hon ett galet fan? Var hon bara en vanlig tjej? Var hon en yrkesmördare? Jag intalade mig själv att nästa gång jag såg skymten av henne, skulle jag gå fram och tala med henne. Med det nestämt, schamponerade jag mitt hår och vred sedan av vattnet. Rören hostade till en aning men tystnade sedan. Jag räckte mig efter en handduk att torka kroppen med. Med den virad runt min midja gick jag fram till handfatet och fattade tag om min tandborste som bara någon sekund senare var placerad i min mun. Stråna var hårda mot mina tänder, men som alltid fick jag ett lyckorus igenom mig när jag drog med tungan över dem lena ytorna så fort löddret var utspottat. Jag återvände ut till sovrummet och började klä på mig. Med kläder på min kropp kollade jag på klockan. Halv åtta. En timma hade passerat och jag ville inte ens tänka mig hur lång tid jag skulle behöva sitta ensam. Jag greppade tag om min mobil och slog Zayn's nummer i hopp om att han hade hunnit vakna.
"Yeah...?" mumlade en trött Zayn i andra änden så snart signalerna slutat tuta.
"Hey. What's up?" frågade jag medan jag sprayade parfym över min t-shirt. Zayn gäspade till.
"Liam... are you serious? It's like.. seven thirty and we're free for the day - but you're up?"
Jag bet mig hårt i kinden, "I can't help it! I just woke up. Please keep me company?"
"No need. Louis is allready awake. He's in the restaurant, eating some breakfast. Don't call me again this morning. Bye." berättade han sömndrucket och lade sedan på.
 Glatt lade jag ned mobilen i fickan innan jag lämnade rummet. Louis hade alltid mycket överskottsenergi, men efter en sen kväll trodde jag inte att han skulle sitta vaken vid den här tiden. Speciellt inte nere i resturangen. Jag pressade min tumme mot den gröna knappen och iakttog hur siffran över hissdörrarna långsamt sjönk tills den visade lobbyns nummer. Dörrarna slogs åt sidan och jag satte av mot resturangen där - som Zayn hade sagt - Louis satt bakom sin iPad. Med snabba steg tog jag mig till bordet han satt vid.
"Good morning!" hälsade jag glatt på honom. Förvånat kollade han upp på mig, med mörka ringar under ögonen. "Lou, you should be sleeping. You look terrible."
"Good morning. And no. I can't sleep. I've tried for hours." förklarade han utmattat.
Jag nickade. "Okey. But aren't you gonna eat something? Coffee is not a good breakfast. I'll order panncakes and some toasts."
"Thanks. And thanks for making me company. This thing is useless." muttrade han och lade ifrån sig iPaden. Ett leende spreds på mina läppar.
"You don't say."


Zayn kollade surt på mig över bordet vilket fick Niall att vakna till liv. "Why are you mad Zayn?"
"Because someone called me 7.30 this morning. And that someone made it impossible for me to fall back to sleep." muttrade Zayn surt utan att släppa mig med blicken. Jag pillade nonchalant med min mobil, låtsandes som om jag inte hade den blekaste om vad han pratade om.
"Was that someone Liam?" frågade Louis Zayn med ett snett leende lekandes på läpparna. Jag slog mentalt till Louis på käften. Kunde han inte vara tyst en gång? Harry kollade upp på oss allihopa med en halv pannkaksbit på sin gaffel.
"Yeah, I woke up when Zayn answered the phone. It was Liam." suckade Harry ut med mat i munnen som han sedan svalde ned med en klunk Juice. Niall brast ut i skratt.
"Why didn't you just go back to sleep? It's like the easiest thing on earth!" konstaterade Niall menandes. Louis nickade instämmande, men Zayn verkade inte hålla med över huvud taget.
"No. I can't just go back to sleep like everyone else! It's difficult." mumlade han fram bakom sin kaffekopp.
"Sorry lad. I just wanted som company, that's all." Jag ryckte på axlarna medan jag yttrade min ursäkt.
"It's okay. Just don't repeat it, 'cause if you do.. I swear I'll break your neck." retades Zayn.
"Yeah right." svarade jag och himlade med ögonen. Tystnaden lade sig återigen över bordet vid samma tillfälle jag uttalat mitt sista ord.
Tystanden var inte stel eller pinsam. Utan lugn och mjuk. Vi brukade kunna sitta tysta med varandra, bara låta varandra sjunka in i sin egna lilla värld men det brukade inte ta lång tid innan någon bröt den lilla bubblan.
"What are we going to do today?" frågade Harry när han svalt den sista biten av sin pannkaka.
"Eleanore and I are going to look around in this city. She needed a new dress aswell, so I'm gonna go shop with her. Then we're going to a Italian Restaurant for lunch, so don't count me in on something."
"I don't have anything planned." sade jag lugnt och kollade runt på killarna. Niall nickade.
"Neither do I."
"I don't have anything to do aswell." mumlade Harry och Zayn i mun på varandra.
Niall sken upp. "We could do something together maybe? Maybe we could go on the football game later? Manchester United against Real Madrid. And eat att KFC."
"That sounds great!" tyckte Zayn.
"Yeah. I'll call Paul and ask him if he could order some tickets for us." sa Harry innan han lämnade oss. Niall kollade glatt på mig.
"Cheer up mate. This will be fun!" peppade han mig med en klapp på armen. Jag nickade leendes.
"Fun. I could need that."

Så, kapitel fem my dear friends :) Är så glad över att statistiken återigen byggts upp. Fantastiskt! Hoppas ni gillar det ni läser och stannar. Kommentera gärna också. xx.

Chapter Four - Oh Darling.

  DATUM: 2013-03-23 | TID: 23.23 | KATEGORI: Don't let go.
"Bloody hell..." muttrade personen vilket jag antog var en tjej på grund av den ljusa rösten. Jag kollade ned på henne och fick genast dåligt samvete. Ett stort gips var lindat kring hennes ben, och en brun skinväska låg slängd en meter bakom henne.
"Are you allright?" frågade jag medan jag hjälpte henne upp på ben. Hon nickade nervöst utan att kolla mig i ögonen.
"Yes, thanks, I need to run, bye." sa hon bara snabbt innan hon försvann bakom krönet efter sin rödhåriga väninna. Förbryllat kollade jag efter henne, även fast jag inte kunde se henne.
"Keep movin Leeyuuuum!" ropade Harry bak till mig med sin mörka stämma. Jag skakade på huvudet innan jag följde Harry's order och började gå.
Försiktigt puttade jag in böckerna i mitt skåp. Bakom mig yrade glada tonåringar runt, på väg ut från skolan. Min blick gled långsamt ifrån ryggarna till mina skolböcker mot fotbollsplanen utanför. Cheerleadingen hade börjat. Det stack till inom mig. Att inte få göra det man älskade... det gjorde ont. Jag bröt blicken från mina lagkamrater och drog ut min jacka ur skåpet. Så fort den satt på min kropp slängde jag upp väskan på ena axeln och började gå ut ur byggnaden. Färden genom korridoren tog en evighet, det kändes det iallafall som.
 Så snart jag var framme svängde jag av och började gå mot busshållplatsen, men blev snabbt stoppad av en stor hand på min axel. Nervöst bet jag mig själv i underläppen. Kunde det vara en lärare? Långsamt vred jag på mig för att möta personens ögon. Brent?
"Hey, uhm.. It has been a while." mumlade han nervöst fram med ett charmigt leende lekandes på sina läppar. Förbipasserande stirrade på oss, som om det vore något nytt. Brent och jag hade ett förlutet - det visste nästan hela Manchester om.
"Yeah. How have you-"
".. been?" avslutade han mig mening, så att frågan istället studsade tillbaka till mig. Ett nervöst skratt for ut ur min strupe. Kunde man svara bra på en sån fråga?
"It's been a hard time, I can't lie about that. But I'm alive. How about you?" frågade jag vänligt. Leendet på hans läppar blev allt större.
 
Wio8py_large

"Good! Everybody has been worried about you, so except that has everything been good."
Jag log smått, "Great. Uhh... my bus is leaving soon. But we can chat another day, maybe over coffee?"
Så snart dem orden lämnat min mun ångrade jag mig stort. Brent kanske skulle ta det helt fel, han kanske skulle tro att jag fortfarande hade känslor för honom?
"I have a girlfriend now Katie.. her name is Maury, and we're in love. It would be so wrong if I..." började han när jag lättat avbröt honom.
"No, no! I meant like if you wanted to talk just, like friends! I'm not.. in love with.. uh... you anymore." fick jag nervöst, men hektiskt fram. Brent log glatt mot mig.
"Oh, well, that sounds great! I..." fick han ur sig men slutade så fort han fick syn på något bakom mig. Nyfiket vred jag på huvudet och såg min buss rulla förbi skolan, bort mot centrumet.
"Shit." muttrade jag surt. Frustrerat drog jag en hand igenom mitt hår. Nästa buss skulle inte gå förrän om en timma, vilket resulterade att jag skulle behöva promenera hem. Med ett brutet ben. Om jag inte varit satt i den här positionen skulle jag gladeligen promenerat hem, men mitt ben skulle inte klara mer än halvvägs.
"I'm so sorry Katie! Damn..." utbrast Brent dystert. "Could I offer you a ride home?"
"Would Maury care if you did?" frågade jag. Det sista jag ville var att han skulle åka illa ut med sin flickvän. Efter allt jag utsatt honom för i vårat förhållande var jag skyldig honom det.
"Who said that she has to know?"



Brent's vita BMW rullade långsamt iväg, medan jag stod vid portdörren. Min blick följde bilens bak tills den var utom synhåll. Tillochmed efter det stod jag kvar, dagdrömmandes men vaknade upp när Mrs. LaBlaun ville komma in i trapphuset med henne hund.
"Hello dear. Long time no see! What happend to your leg?" rynkorna runt hennes läppar drogs ut i takt med frågorna som rullade ut från hennes tunga. Utan att besvara en enda slog jag upp portdörren åt henne. Hon skulle ändå glömma bort vad det var hon hade frågat så fort jag hade svarat. Vi gick tillsammans bort till trappan och började gå upp för den.
 Det var lustigt. Förut brukade jag alltid skynda mig förbi henne, men nu gick vi i samma takt och det var inget jag kunde göra åt saken. Jag förbannade hissen över att den inte fungerade just idag. Några småbarn hade tydligen hoppat i den, vilket hade förstört den gamla linan som skulle bli utbytt om tre dagar. Tills dess fick alla hålla sig till trappan. Insjunken i alla tankar insåg jag inte att jag var framme vid min dörr. Glatt låste jag upp dörren och gick in i hallen. Ingen ny post och ingen Tussey. Förhoppningsvis låg hon och sov, mätt och belåten så att jag slapp ge henne mat då jag hade ett flertal läxor att ta igen. Försiktigt fortsatte jag ut i vardagsrummet bara för att finna Charlie sittandes där tillsammans med ett flertal av sina kompisar. Tussey låg nog inte alls och sov när jag tänkte efter. Hon måste ha blivit livrädd när så många personer kommit in på en och samma gång och gömt sig.
"Charlie?" utbrast jag förvånad. Mammas enda regel för Charlie hade varit att hon inte fick bjuda med kompisar hem. Den enda regeln hade Charlie brutit. Skulle mamma få reda på det skulle min vänskap med Charlie vara över.
"Oh, Katie you're home! I invited some friends if that's okay? We're going to study som Algebra, we have a test tomorrow that's really importnant." förklarade Charlie med ett flertal instämmande nickningar av alla runt omkring henne. Jag vred på huvudet in i köket där jag fann en hög med matte-böcker på köksbordet. Att argumentera mot Charlie var något jag aldrig riktigt vågat eller gjort, så varför ändra på det nu? Istället log jag bara och gick in på mitt rum i tystnad. Tussey hade lagt sig ned i hörnet på min säng, med blicken mot mig. Inte ens när dörren var stängd förmådde hon sig att komma fram för att hälsa på mig. Vad hade dem gjort med henne? En massa hemska bilder poppade upp i huvudet på mig, men jag skakade snabbt av mig dem. Charlie skulle aldrig tillåta sådant mot ett djur. Jag placerade min skolväska på golvet och satt av mot min byrolåda. Bestämt plockade jag ut min Juicy Couture dress och drog på mig den med många svårigheter. Så snart den satt på min kropp slog jag mig ned vid min skrivbord men ställde mig genast upp när jag hörde skratt från gatan. Nyfiket slog jag mig ned på min säng för att ha bättre sikt ned på trottoaren där ett gäng killar gick. Kunde det..? Ja. Det var killen från imorse. Och han kollade rakt upp på mig.
Förbryllat lade jag huvudet på sned. Var det hon? Louis skrattade fortfarande åt skämtet Zayn dragit för någon minut sedan. Utan att märka det hade jag stannat med blicken rakt på henne. Det blonda håret satt uppe i en stram hästsvans på hennes huvud. Bara en båkdel av en sekund senare hoppade det upp en vit katt bredvid henne, men det hindrade oss inte från att sluta stirra. Stirrandet kändes avlsappnat. Bara... naturligt.
"Liam? What on earth are you looking at?" frågade Niall mig nyfiket. Jag bröt blicken från henne och mötte iställlet hans blåa ögon.
"Nothing, nothing at all." svarade jag neutralt innan jag fortsatte gå. Varenda nerv inom mig skrek att jag skulle kolla upp igen, men det skulle kännas fel att kolla upp när jag väl hade vridit undan huvudet. Zayn klappade till mig på ryggen.
"You just need to tell us if you're hallucinating again, okay?" försäkrade han mig. Jag nickade långsamt. Hemska minnen rullades tillbaka i huvudet på mig. Bråken med Danielle.. efter vårat breakup hade hallucinationer kommit. Killarna hade varit vänliga att inte ta upp det - förräns nu. Jag kände hur mitt adamsäpple drogs upp och ned i halsen på mig när jag svalde.
"Is it just me that's hungry?" frågade Harry alla så snart vi fått skymt av den stora gallerian. Nialla slog sig på magen medan han nickade.
"Niall, just don't say a word... we all know that you're hungry." utbrast Louis menandes. Jag nickade instämmande tillsammans med Zayn och gav Niall en dömande blick, i ironi.
"I can't help that my tummy is in love with food." sade han innan han kort började sjunga på Lady Gaga's låt, Born This Way. Alla brast ut i skratt, tillochmed Paul. Den här sortens skämt brukade han inte förstå sig på, men efter alla dessa år verkade han äntligen förstå grejen.
"No, really. Can we go and eat?" frågade Harry och nickade bort mot gallerian som nu var ännu närmre oss. Vi rörde snabbt på oss utan att ens tänka på det. I princip halva dagen hade vi gått ute i det varma vädret, runt i Manchester utan några fans springandes efter oss. Det var det mest otroliga.
 Paul vände sig om mot dem andra livvakterna och nickade sedan. "Sure guys."


Niall slog lätt på strängarna till sin gitarr. Uttråkade satt vi alla igen, inne på mitt hotellrum. Suckandes slog sig Zayn ned bredvid Harry i soffan. Han sneglade ned på Harry's mobil och hånlog.
"Are you texting with Tayloooor?" flinade han och putade med läpparna mot Harry.
"Pfft, no. I'm texting with my mom. Why on earth should I text with Taylor? We broke up, and she is just ridiculous. Making fun of me when she can... very mature."
"That's not what you say to media." konstaterade Louis från fåtöljen med blicken fäst på tv:n som visade repris från gårdagens fotbollsmatch som han missade, då han valt att umgås med Eleanore istället.
"I can't say the truth to media. They would be all crazy and so would the management." frustade Harry upprört. Louis ryckte på axlarna och fortsatte sedan kolla på matchen. Minutrarna tickade långsamt förbi. Uttråkat kollade jag mig omrking i rummet i hopp om att finna något att göra, men misslyckades totalt.
"Lads?" utbrast Niall efter ett tag. Louis sänkte ljudet på tv:n och alla kollade åt hans håll. "I think I just came up with a new song.."
"Sing it!" utbrast Zayn nyfiket. Harry nickade instämmande. Allas blickar låg på Niall, vilket fick honom att fatta beslutet till att spela låten. Introt satte igång och bara någon sekund senare började han sjunga.
"Place you hand in mine,
 we're walking in a line.
 Darling, I want you right here,
 'cause I need you near..."
Låten i slutet kanske inte var den bästa, men jag är ingen låtskrivare direkt. Vad tyckte ni förutom det med kapitlet? Jag blir överlycklig bara över ett bra, nu när jag har varit borta såpass länge. Hoppas ni fortfarande har lusten att kommentera. Kram :) 

Chapter Three - Nachos is not for breakfast

  DATUM: 2013-01-18 | TID: 23.22 | KATEGORI: Don't let go.
Previously: "That sound loads of fun.. but I don't know. I've promised dad to go on college in Las Vegas... and it'll cost so much if I'm going to take a trip to Europe." åmade jag mig oroligt.
"I know. But just on the holidays and stuff like that!" förklarade Charlie uppspelt. Jag nickade tveksamt.
"Maybe..." tvekade jag fram. Den stora frågan var väll om jag ville åka till henne ens. Ville jag åka till Charlie i Paris? Tänk om vi skulle börja bråka, och jag skulle bli utkastad. Vart skulle jag då bo? Tankarna som cirkulerade genom mitt huvud slutade genast när en mjuk stämma strömmade in i mina öron. Sången kom ifrån gatan nedanför balkongen. Ett stön lämnade min strupe när jag hävde mig upp för att se ned på gatan. Det var tomt på folk, men stämman strömmade fortfarande mellan husen.
"It's gotta be yooooooou... only yoooooou... hey girl..."
Plastpåsen runt det stora, vita gipset var långt ifrån behagligt. Men det varma vattnet som strilade ned för min nakna kropp var för behagligt för mig att ens lägga en tanke på obehaget kring mitt ben. Jag drog med mina händer igenom mitt blonda, blöta hår. Det var schamponerat för länge sen och min kropp var ren av tvål, men jag älskade att ha den lilla extra tiden i duschen. Klockan var bara halv sex på morgonen. Väckarklockan hos mig ringde så tidigt så att jag skulle kunna få ha tid att stå och njuta i duschen. Charlie låg fortfarande och sov i gästrummet, men det förvånade mig inte. Vi började inte förrän halv tio idag. Hade jag gått upp klockan sju hade jag också hunnit med en lång dusch, men det kändes som en skön vana att gå upp klockan fem.
Skavandet av plastpåsen som var inlindad runt gipset gjorde mig så irriterad att duschen inte alls blev lika långvarig som jag hade hoppats. Jag vred av vattnet och drog åt mig en handduk ifrån skåpet näst intill duschen. Vattendroppar från mitt hår rann ned på mina axlar, ned på handduken. Dock förhindrade jag att det skulle hända länge till och drog upp mitt hår i en turban. Plastpåsen slängde jag i papperskorgen som stod placerad bredvid handfatet innan jag tog upp min tandborste ur det lilla glaset den stod i. Medan jag borstade mina tänder så kollade jag djupt in i mina egna ögon. Det blåa skiftade färg till en grå nyans för en sekund, men återgick snabbt tillbaka till sin vanliga färg. Jag vinklade ned huvudet en aning och spottade ut löddret i handfatet för att sedan lämna det kvava badrummet. Vindpusten som slog till i mitt ansikte när jag lämnade badrummet var tillfrisknande. Jag greppade tag om min ena krycka som stod lutad mot bokhyllan näst intill dörren till badrummet och började hoppa mot mitt sovrum.
Väl inne drog jag ut den översta lådan till min byrålåda, där jag drog ut ett rent set av underkläder. Jag lade de prydligt ned på stolen bredvid innan jag övergick till lådan under där alla mina blusar, t-shirts, samt linnen låg. Tiden var inget jag behövde oroa mig för utan jag kunde stå där hur länge jag vill och överväga om en kofta var bättre val än en blus. Solen lyste starkt igenom mina vidöppna persienner. Jag chansade på att det var mycket varmare ute idag än det varit de förgående dagarna, så jag drog ut en ljusblå, transperent skjorta tillsammans med ett vitt linne. Ett par vanliga jeans fick duga till det, tänkte jag nöjt och drog sedan på mig kläderna. När jag kom till Jeansen blev det dock knepigt, men det gick. Jag lät turbanen som höll mitt hår uppe sitta i. Hår och smink kunde jag lika gärna fixa senare. Nu kunde jag bara... ta det lugnt en aning.
Så fort jag kommit ut ur mitt sovrum kom Tussey springandes mot mig med svansen i vädret. Hon gned sitt huvud mot mitt ben medan hon spann, meddelandes att hon ville ha mat. Det var så hon sade att hon var hungrig. Så jag skuttade ut på mitt friska ben till köket och fyllde hennes matlåda med torrfoder som hon genast började knapra på. Därefter gick jag ut i vardagsrummet. Gardinerna var fördragna, något som Charlie gjort igår när hon slagit på SAW, så jag drog isär dem och lät solljuset fylla rummet. Gatan nedanför stod tom. Inte en kotte gick på trottoaren. Alla låg förmodligen fortfarande och sov. En suck lämnade min mun och jag vände på klacken för att istället gå in i köket och göra frukost. Kylskåpet stod som vanligt fullt. Efter ett tags tänkande, bestämde jag mig för att bara ta ut en fil flaska med Jordgubbs smak. Fil skulle nog räcka, vi hade ändå lunch tidigt idag. Jag tog ned en tallrik från skafferiet som jag hällde filen i. Besticklådan gled oproblematiskt ut och jag fingrade upp en sked. Tussey ställde sig bredvid mig på golvet innan hon började jama. Hon hade fått sin mat, så det kunde inte vara något fel. Istället log jag bara mot henne vilket genast fick henne att hålla tyst. Uppmärksamhet var det bästa hon tyckte om att få, hon älskade det mer än hon älskade fisk - och hon älskade verkligen fisk. Jag ställde ned tallriken med en lätt duns på bordet innan jag själv slog mig ned för att börja äta av maten.
 Väl klar gick jag in på sovrummet igen där jag drog av turbanen. Handduken hängde jag över min skrivbords stol och började sedan borsta igenom min blonda hårsvall som platt lade sig ned på mina axlar. Det fick duga så för idag, tänkte jag glatt. Att se bra ut var inget jag brydde mig så värst mycket om. I skolan var jag osynlig såvida Charlie inte drog med mig in i en konversation med sina fnittriga kompisar, men det var sällan hon gjorde det. Därför var att sminka mig överdrivet mycket inte något jag prioriterade, utan mascara och concealer räckte.
"Hey." hördes Charlie's hesa stämma ifrån dörröppningen. Jag lade ned mascaran på bordet.
"God morning sunshine." log jag till svar. Hon var redan påklädd och färdigsminkad. Det röda håret hängde i lockar ned för hennes axlar. Ibland kunde man undra hur hon blev så populär, men det var förmodligen på grund av att hennes pappa var en av Londons rikaste män.
"Breakfast?" frågade jag därefter med en liten ogladare stämma. Charlie skakade på huvudet.
"I'll buy something at Starbucks. Like a latte or something.. Breakfast isn't my thing."
"I know..." muttrad jag trött för mig själv och gled ned i mina vita converse med ena foten.
Charlie gäspade högt. "Remind me why you're up so early?"
"I've told you like a thousand times... Because I like to-"
"Stay in the shower. I know, just kidding with you sweetie!" skrattade Charlie så att dem röda lockarna hoppade på hennes axlar. Jag grymade till, vilket skämt va...
"How much is the time?" frågade jag henne medan jag lade ned alla mina böcker i väskan som legat på golvet. Jag hade suttit uppe till sent på natten och kommit ikapp i pluggandet, något jag lyckats med.
"Almost seven.. I hate you. You woke Tussey up, and she came to me. Idiot." Rynkan av irritation samlades i pannan på henne. Ett kvävt skratt lämnade min strupe. Tussey gillade av väcka folk genom att hugga klorna i deras fötter, något Charlie antagligen fått uppleva.
"Sorry." skrattade jag ursäktande. Hon drog upp ett tuggummi paket ur sin byxficka och stoppade in ett i munnen utan att ens överväga att ge mig ett. Inte för att det spelade någon roll alls, jag hade redan två fulla paket i min väska. Men av artighet brukade man fråga.


"Wakie Wakie!" skriade Zayn i örat på mig. Jag blev såpass chockad att jag slog till honom i ansiktet, något som fick Harry att brista ut i skratt. Varför hade alla samlats i mitt rum just nu? Klockan var typ.. sju på morgonen, men ändå skulle dem hit och göra. Niall slog sig ned bredvid mig i sängen med en macka i sin hand.
"Don't you ever stop eat?" frågade jag sömndrucket och satte mig upp i sängen, lutad mot väggen bakom.
"Have we met?" frågade han förbryllat. Jag skakade trött på huvudet åt mig själv. Solen sken in genom fönstret, rakt på mig. De senaste dagarna i Manchester hade varit gråfyllda, men nu, äntligen så sken solen fram mellan molnen. Äntligen kunde man slippa jackorna och paraplyerna, och bara gå ut i en t-shirt.
"Are you still down because what happend between you and Dani?" frågade Louis från fåtöljen i hörnet av rummet. Han lekte med fransarna till en av dem ljusgröna kuddarna.
"Nah. It was good that we broke up. All we did was fighting." suckade jag fram. Harry flinade.
"Tell me about it." utbrast han och kastade en kudde på mig. Zayn skrattade till.
"You were like 'No, it's not my fault that Louis spilled some coke on the sofa!' and she was like 'Noo, it's not your fault that you invited your childish friends! You know how they are!' I can't believe you two fighted over some spilled coke!" fick han fram mellan de små skrattanfallen.
"Don't cry over spilled milk... or I mean coke." citerade Niall bredvid mig med en knuff i sidan.
"Get over it. It was like four months ago we broke up. Let it go, I have." muttrade jag surt.
"Okey." sa Harry i samma stund som det knackade på dörren. Louis sträckte på nacken med ett brett leende lekandes på hans ljusrosa läppar.
 
Tumblr_mgp426v3ee1s0129xo1_500_large

"That must me the room service!" utbrast han. Harry hoppade upp ifrån golvet och tävlade fram till dörren med Louis. Zayn vred blicken från dem mot mig. De mandelformade, mörka ögonen såg rakt igenom mig kändes det som.
"Are you okey mate?" frågade han känslosamt. Zayn var nog den enda som brydde sig om känslor i gruppen. Även om man log och såg hur glad ut som helst kunde han fråga om man mådde bra eller om något bekymrade en. Han var en bra kille.
"Everything is perfect." log jag till svars. Varför skulle det inte vara det? Bara för att the love of my life dumpade mig på grund av killarna i mitt band så betyder inte det att jag inte är okej försökte jag intala mig själv. Danielle hade varit speciell för mig. Jag hade verkligen älskat henne. I över en månad gick jag praktiskt taget i dvala, yttrade inte ett ord till någon. Jag hade varit förkrossad. Men som man säger - tiden läker alla sår. Det funkade att intala sig själv det.
"Mhhm... nachos." hummade Niall hungrigt bredvid mig. Mackan som för någon minut sedan befunnit sig i hans hand var nu uppäten. Skrattandes lade jag en hand på hans axel.
"Nachos isn't for breakfast." sa jag myndigt. Han ryckte på axlarna.
"Who's gonna stop me?" svarade han och hoppade därefter upp på benen för att ta åt sig en tallrik av dem rykande nachosarna som var dränkta i ost och majs. Louis klappade mig på axeln.
"Come on! We have to eat noow before Niall eats it up!" varnade han mig med uppspärrade, dramatiska ögon. Ett skratt lämnade min mun och jag ställde mig upp bredvid honom för att gå fram till resten av killarna och ta åt mig mat.


Det var skönt att slippa bära ett tungt paraply för en gångs skull och bara kunna gå runt i en skjorta. En sval bris slog mig i ansiktet vilket tvingade mig till att vidga mina näsborrar och ta ett djupt andetag av det kalla syret som omringade oss.
"When is the signing?" frågade Harry mig och drog en hand genom sina mörkbruna lockar.
"Twelve o'clock. Have you already forgot it?" utbrast jag förvånat. Han log generat mot mig. "Harry! How are you gonna be a father if you're going to forget all the fotball games, and dance shows that your kids is gonna have?"
"It will be better with time!" lovade han glatt och drog upp sina jeans en aning för att hindra dem från att åka ned.
"Yeah, we'll hope..." viskade Louis retsamt i mitt öra. Harry tog upp en näve löv som han kastade på honom.
"Don't be mean! I can't help that I forget things easy." nästintill skrek Harry men kunde inte själv hindra det stora leendet som kröktes på hans läppar. Han visste själv att Louis hade rätt.
"If you say so." ryckte Niall på axlarna. Vi hade alla en tendens att lägga sig i varandras samtalsämnen. Ibland kunde det vara riktigt jobbigt om jag och Niall satt och disskuterade fotboll och så lade sig Louis i, men annars var det bara en rolig grej. Zayn gick några meter bakom oss med Paul medan han talade i telefon med sin flickvän Perrie. Det var magiskt hur dem två kunde hålla ihop under omständigheterna. Jag menar - hon är känd, han är känd och båda turnerar mycket. Hur klarade dem av att hålla kärleken vid liv? Det var en fråga jag endast kunde tänka mig, aldrig fråga på riktigt. Vi talade i princip aldrig om varandras flickvänner eller privatliv. Kanske för att vi redan visste det mesta om tjejerna och om varandra. Mitt i mitt grubbleri gick jag rakt in i något hårt, som fick mig att stapla några steg bakåt. Personen jag gått in i hade mer otur och landade på baken ned i den heta asfalten.
"Bloody hell..." muttrade personen vilket jag antog var en tjej på grund av den ljusa rösten. Jag kollade ned på henne och fick genast dåligt samvete. Ett stort gips var lindat kring hennes ben, och en brun skinväska låg slängd en meter bakom henne.
"Are you allright?" frågade jag medan jag hjälpte henne upp på ben. Hon nickade nervöst utan att kolla mig i ögonen.
"Yes, thanks, I need to run, bye." sa hon bara snabbt innan hon försvann bakom krönet efter sin rödhåriga väninna. Förbryllat kollade jag efter henne, även fast jag inte kunde se henne.
"Keep movin Leeyuuuum!" ropade Harry bak till mig med sin mörka stämma. Jag skakade på huvudet innan jag följde Harry's order och började gå.
Sorry för den långa väntan. Var inte säker på om jag ville lägga upp det, men nu gör jag det ändå. Kommentera flitigt så ska jag se till att kapitlet kommer snart! Kram! :) 

Chapter Two - Charlie O'dair

  DATUM: 2013-01-02 | TID: 23.57 | KATEGORI: Don't let go.
Previously: "Yes. It's all done with that. I'll go home and get you some other clothes sweet heart."
Jag kollade ned på den prickiga sjukhusrocken jag bar. Tja, den skulle ju inte sitta så fel att gå ut med, tänkte jag ironiskt. Mamma kysste min hjässa och bar sig sedan av mot hissen. Doktor Philips stod chockad kvar över mammas plötsliga försvinnande, men samlade sig snabbt.
"If there is any problems with your leg until May Fourteen, call me." sa han gravallvarlig och räckte över ett visitkort med hans namn, samt nummer. Jag nickade med ett halvhjärtat leende. Fotsulorna på honom gav ifrån sig ett läte när han vände på sig för att lämna rummet. Nu skulle jag äntligen få lämna det här stället snart.
 
Mjukisbyxorna mamma tagit med till sjukhuset var sköna mot mina ben, då jag var van vid en skavande sjukhusklänning. Bilen brummade till under mig när mamma vred i nyckeln. Strålkastarna slogs på och vi började bara någon stund därefter köra hemåt. Solen var på väg nedåt för himlen som skiftat färg till en rosa ton.
"Have you called Charlie yet?" frågade mamma för att bryta tystnaden i bilen.
"No, I haven't. I'll do is when we get home... okey?" lovade jag henne trött. Att sitta och tjata på Charlie nu var inget jag hade ork med. Min kropp var utpumpad på krafter även fast det enda jag gjort var att lega i sängen hela dagen. Mamma nickade förstående och klickade istället på radion. Ron popes ljusa stämma kittlade mig i öronen. 'A drop in the ocean' var en av dem finaste låtarna jag hört, när jag tänkte efter. Jag lät min vänstra hand falla ned på min högra, som var en aning kallare. Ratten gav ifrån sig ett läte när mamma svängde på den och parkerade på våran uppfart, nästintill byggnaden vi bodde i tillsammans med tjugo andra familjer. Motorn under oss slocknade och hon klev ut ur bilen för att hjälpa mig med kryckan.
"Thanks..." mumlade jag med ett frampressat leende. Mamma tog sig inte tiden att besvara leendet utan fortsatte oberört mot porten. Jag hoppade fram till henne på min ena fot som var täckt med det tunna, slitna, vita tyget av mina låga converse som jag haft så länge jag kunnat minnas. Dock var Converse tiden ute i min skola. Allt som gällde nu var Jeffrey Campbells eller andra sorters högklackat från olika märken. Vi var rika, jag och mamma. Vi bodde i en stor - flott - lägenhet som var fylld med dyr inredning. Plaggen i min garderob var alla av märkeskläder. Men ändå så var det ingen av oss som slösade. Eller, förutom när jag egentligen skulle köpa mat då det istället blev kläder utav det hela. Men annars slängde vi inte ut oss pengar för saker som skulle ge oss status. Kompisar kommer inte utav att man ser bra ut, brukade mormor säga vid dem tillfällena jag varit där. Hon bodde i London vilket var en bit här ifrån. Sist jag var där var när jag var tolv, för sex år sen alltså.  Solen hade lyckat ta sig fram genom dem gråa, fluffiga molnen. Det gladde mig att vi äntligen, efter tre veckors non stop regn fick en skymt av solen.
"Hurry up! I need to catch my flight." väste mamma från portöppningen. På ett ben lyckades jag ta mig dit inom en bråkdels sekund. Vi gick in i den stora hissen och väntade på att den skulle ta oss upp till lägenheten. Stelnaden som låg mellan oss var oslagbar. Under sjukhus vistelsen hade hon iallafall talat med mig. Nu var det enda som fanns i hennes värld, hennes black berry. Med sammanpressade läppar tryckte hon den svarta telefonen mot örat. Otydliga meningar var det enda jag kunde höra. Min hörsel hade tydligen försämrats under min lilla semester, om man ens kunde kalla det för Semester. Hissen stannade och dem gråa metalldörrarna drogs åt sidan. Mamma gick raskt ut ur hissen utan att ens ha i baktanke att vänta på mig. När jag väl var ute ur hissen så hade hon redan tagit sig in i lägenheten. Ekandet efter hennes klackskor var högt när hon sprang mellan rummen för att få ned det viktigaste i hennes reseväska. Hon bodde borta i Oxford, så den här lägenheten var praktiskt taget min. Jag drog av mig skon på min ena fot och hoppade sedan in i vardagsrummet. Ett vitt moln kom hoppandes på mig.
"Hey Tussey." hälsade jag min katt. Hon spann högt mot min axel och drog med huvudet mot mitt käkben. Jag slog mig ned i den stora, svarta soffan utan att släppa Tussey ur min famn. Allt kändes så bekant men ändå annorlunda. Rosorna i vasen på fönsterbrädan var döda. Deras röda färg hade övergått till en brunare nyans. Bara av att se något dött i vår lägenhet gjorde mig kall inombords. Köket stod rent, utan några tallrikar på diskbänken. Mamma måste ha städat när hon matat Tussey, för när jag var här sist stod det en hög med disk i vasken. Tussey hoppade ur min famn för att istället slå sig ned ute på balkongen. Suckandes slog jag på tv:n på låg volym. Skulle mamma höra något jobbigt ljud skulle förmodligen helvetet lösa amok.
"I'm leaving now! Call Charlie - now! Bye." ropade hennes trötta stämma ifrån hallen. Jag drog uppgivet upp min telefon och klickade fram det välkända numret som tillhörde min vän Charlie. Signalerna gick fram fyra gånger tills röstbrevlådan slogs på. Charlie hade alltid sagt att man skulle ringa dubbla gånger ifall hon hade råkat klicka på upptaget, så det var det jag gjorde. Denna gången svarade hon till skillnad från förra.
"Hey..." andades jag ut i luren. Ett tjut strömmade in i örat på mig från andra sidan linjen.
"Are you home? Oh, how are you boo? Shall I come over?" pep hon i telefonen.
Jag log lättat. "That was what I was gonna call about... what would you think about living with me until I'm going to take away the gypsum?"
"Hell yeah! We're gonna have so much fun! I'll be at you're place in twenty! Love ya!"
Det pep till i örat på mig och samtalet var över. Trött som jag var, lutade jag mig tillbaka i soffan och somnade sedan in i en djup sömn.
 

Dörrklockan lät dubbelt så högt när jag vaknade. Sömndrucket letade jag med synen efter kryckorna som hade fallt ned på golvet. Jag fiskade upp dem och hoppade iväg till ytterdörren, men i hallen stod redan besökaren. Charlie drog in mig i en lång omfamning.
"Oh my god! It was sooo long since I saw you!" jämrade hon sig mot min axel. Tussey kollade på oss med stora ögon från hatthyllan hon slagit sig ned på.
"Well, you could've come to the hospital on visit..." mumlade jag låmgält för mig själv.
"So! Are you hungry? Hope so, because I brought some Sushi!" utbrast hon och viftade med en påse ifrån Sushi stället längre ned på gatan framför mina ögon. När hon väl nämnde det så kände jag en hunger sprida sig i magen på mig. Vi tog oss ut på balkongen som Charlie tydligen ville sitta på. Hon drog ut två Cola flaskor tillsammans med en sushi låda ur påsen.
"It's like twenty five pieces of Sushi in there, so I think it'll be enough for both of us!"
"Thanks." viskade jag fram och drog upp handen på min heta hals. Pulsen slog hårt innanför lagret av kött och hud. Hur kom det sig? Hade jag vaknat för snabbt eller något? Charlie räckte över två matpinnar till mig innan hon slog upp locket till lådan. Som hon sagt så låg tjugofem bitar Sushi innanför lådan.
Maten lugnade genast min hunger. Jag tog en klunk av den kalla colan utan att släppa blicken från Duvan som satt på gatan. Charlie suckade fördröjt vid sidan av mig.
"School's over soon." påminde hon mig och stoppade in ännu en sushi bit i munnen.
"Yep." svarade jag enkelt. Bara att bli påmind om det gjorde mig alldeles upprymd inombords. "You were going to Paris then, right?"
"Yes.. but you can come and visit me! We could go up in the Eiffle tower, and eat crêpes!"
"That sound loads of fun.. but I don't know. I've promised dad to go on college in Las Vegas... and it'll cost so much if I'm going to take a trip to Europe." åmade jag mig oroligt.
"I know. But just on the holidays and stuff like that!" förklarade Charlie uppspelt. Jag nickade tveksamt.
"Maybe..." tvekade jag fram. Den stora frågan var väll om jag ville åka till henne ens. Ville jag åka till Charlie i Paris? Tänk om vi skulle börja bråka, och jag skulle bli utkastad. Vart skulle jag då bo? Tankarna som cirkulerade genom mitt huvud slutade genast när en mjuk stämma strömmade in i mina öron. Sången kom ifrån gatan nedanför balkongen. Ett stön lämnade min strupe när jag hävde mig upp för att se ned på gatan. Det var tomt på folk, men stämman strömmade fortfarande mellan husen.
"It's gotta be yooooooou... only yoooooou... hey girl..."
Inte det längsta, men iallafall någonting! Så... nu har hon iallafall hört en aning ;)
 
Jag har en fråga till er! I vilket kapitel tycker ni killarna borde dyka upp för Katie? 10? 17? Kommentera! (:

Chapter One - Pilot

  DATUM: 2012-12-30 | TID: 01.28 | KATEGORI: Don't let go.

Regnet smattrade på rutorna till sjukhusrummet jag låg i. Doktorer klädda i vita rockar småjoggade fram och tillbaka utanför. Vissa skulle operera - andra kanske skulle förlösa ett barn. Puddingen som stod placerad på nattduksbordet bredvid sängen såg outhärdlig ut.
"Honey..." mumlade mamma från fåtöljen borta vid fönstret. Jag vred på huvudet för att kolla på henne.
"Yes?" svarade jag oberört. Mamma var aldrig i stan förutom vid säskilda tillfällen. Detta var ett. Hennes hår satt uppe i en stram knut, förutom några slingor som hade fallit ur.
"Don't you want anything to eat?" frågade hon vänligt och drog med händerna över fodralkjolen som hon bar. Bara att höra ordet 'Eat' eller något som hade samband med mat fick det att vrida sig i magen på mig. I avsmak skakade jag snabbt på huvudet, "No."
"You haven't eat a thing since the accident." påminde hon mig strängt. Stolen hon suttit i knakade till när hon reste sig upp för att ta sig fram till mig. Såren på mina armar sved till när hon smekte dem.
"Okey. I can take a slice of Pizza... and some coke." gav jag upp med ett leende.
"No. No such thing as fast-food. I'll get a chicken salad and some water for you, or lemonade."
Varför fråga om hon ändå tänkte göra det motsatta? "Okey."
Hon böjde sig ned för att kyssa min varma panna innan hon lämnade mig ensam i rummet. Ekandet av hennes klackar studsade mellan väggarna i korridoren. Doften av hennes starka parfym låg fortfarande över rummet. Om jag kunde skulle jag rest på mig och öppnat ett fönster, men det gick ju inte.
Förbipasserande slängde en blick på mig genom fönstret som ledde ut i korridoren ifrån rummet. Jag drog undan en blond hårslinga bakom örat och suckade. Hur lång tid tog det? Rummet var litet. Det innehöll en fåtölj, en soffa och en säng. En svart liten tv prydde väggen bredvid dörren, men den fungerade inte. Underhållning var dock inget jag sökte. Allt jag ville var att få komma hem... hem till mitt sköna rum, min stora säng. Hemlängtad grodde ett stort hål inom mig. Hela jag frös till is bara av att tänka på hemmet. Jag lät min blick lägga sig på fönsterrutan som var full med små vattendroppar, som i sin takt rann ned. April-vädret var vackert såvida det inte regnade - vilket det gjorde. Två dagar till, peppade jag mig själv. Bara två dagar tills jag fick komma hem. Två dagar tills allt skulle återgå till sin vanliga rytm. Mamma jobbandes i Oxford och jag, boendes ensam i våran lägenhet i Manchester. Dörren intill rummet gnisslade till och mamma dök upp i öppningen.
"I brought some salad, orange juice and a chocolate bar. You could need some sugar.." tyckte hon lugnt. Brickan lät till när hon lade ned den på bordet nästintill min säng. Jag log prövandes mot henne innan jag ställde ned skålen med sallad i mitt knä. Sallad var inte riktigt min grej. Vardagligtvis brukade jag bara få i mig hämtmat. Vid speciella tillfällen, när jag orkade efter skolan så gjorde jag iordning något simpelt men annars... Jag fick pengar varje månad av mamma till att köpa saker till hemmet såsom mat, rengöringsmedel och dammsugspåsar men dem pengarna gick oftast åt till kläder åt mig själv. Jag hade en hemsk tendens att slösa pengar på onödiga saker åt mig själv.
Salladsbladet smakade torrt i min mun. Kycklingen gjorde inte torrheten bättre. Jag vred om locket till apelsinjuicen och tog en klunk. Det kunde fungera. Processen för att få ned maten förblev som jag börjat. Stoppa in, tugga, dricka, svälja. Snart var maten slut och mamma tog emot den tomma brickan medan jag började dela upp rutorna på chokladkakan.
"When I've left you home... I'll have to go as fast as I can to Oxford. Work is waiting." meddelade hon mig med blicken på sitt armbandsur. Irritationen grodde inom mig.
"Okey..." svarade jag lågmält då jag inte hade någon ork alls i kroppen till att starta en dispyt. "When will you be back?"

Tumblr_m2uwtqo9si1ro65mn_large

"When will you be back?" 


"I don't know. Can't Charlie come and live with you until you can walk propertly?" föreslog hon mjukt. Charlotte - även kallad Charlie - var en av mina bästa kompisar. Men hon ingick i dem lite populärare kretsarna, där jag inte alls passade in. Satte jag ens en fot på en fest hos Charlie's kompisar vart jag utkastad. Charlie kunde glömma bort mig i vissa fall när vi var med hennes populära vänner. Speciellt när hon hånglade med Kevin, hennes pojkvän som hon sade. Hela sanningen visste hon ju inte, det visste ingen av Kevin's många flikvänner. Ja, flickvänner som i plural. De flesta som inte var involverad i Kevin's liv visste ju om det, men ville inte bryta flickornas hjärtan. Tjejerna var ju så djupt kära i Kevin så det gick ju knappt att tala klarspråk med dem.
"Are you in this room Katie, or am I talking to a robot? Please answer me when I'm talking to you." utbrast mamma, en aning upprört. Jag vaknade snabbt upp ur mina tankar och skakade på huvudet.
"No, I'm sorry mom. Yes, I can ask her if she'd like to come and live with me." suckade jag.
Mamma log stelt. "Good. I don't want you to be alone in your situation."
Varför stannar inte du hemma med mig då som en riktig mamma? Istället för att säga vad jag egentligen kände så nickade jag bara. Lika bra att låta det vara. Mamma log mjukt mot mig.
"That's good honey." sa hon och log vänligt. "You could need a friend."
"What do you mean with that?" utbrast jag förbryllat. Varför skulle jag behöva en vän?
"I mean in your situation. Honey, you have a broken leg. You need a supporting friend."
Jag himlade med ögonen. "Yeah..."
"Attitude young lady." fräste hon till när hon märkte min hastiga himling - eller vad man kallade det.
"Yes... I'm sorry" mumlade jag och pillade på plasten som var fastklistrad på juiceflaskan.
"Mm", hummade hon fram med sammanpressade läppar, "Now sleep. You need strenght."
"Okey. Good night, wake me up when it's morning or whatever."

Solen lyste mig starkt i ansiktet. Så starkt att den väckte mig. Irriterat slog jag en hand för ögonen för att hindra mina ögon från att bli bländade. Mamma suckade till från soffan.
"So you're awake. Finally." log hon retsamt. Jag hävde mig upp på ena armbågen och kisade mot hennes håll. Hela hon var suddig framför mig. Jag gnuggade mig i ögonen för att återfå min syn.
"Mom...?" gäspade jag trött fram. "How much is the time?"
"It's almost 3 o'clock darling."
Jag spärrade upp mina ögon. Tre? Hade jag sovit bort hela dagen? Det var inte bra, nej nej...
"I brought you some breakfast though. Waffles and a cup of tea." meddelade hon mig vänligt. Jag sneglade på nattduksbordet där det, som hon sagt, stod en bricka med mat på. Tacksamt slog jag ned den i knäet på mig innan jag började hugga in på våfflorna. Mitt i mitt vräkande slogs dörren upp och doktor Philips kom ingåendes. Han avfyrade en vit tandrad mot mig och ställde sig sedan bredvid min säng.
"Hello there Ms. Holmes. How are you today?" frågade han, på det viset doktorer frågar.
"I'm good, better than yesterday I think." fick jag ur mig mellan tuggorna. Mamma spände blicken i mig.
"Don't talk with food in your mouth Katie!" fräste hon. Doktor Philips skrockade till.
"It's okey." försäkrade han mig och blinkade lätt med ena ögat. Mamma log ursäktande mot honom. Jag svalde ned innehållet i min mun för att inte ge mamma ännu en anledning till att skämma ut mig, tala till mig som om jag vore tre år gammal och inte visste hut.
"You've been here for two weeks? Am I right?" trodde doktorn, läsandes från sina papper.
"Yes I have." svarade jag. Kom han inte ihåg när jag kom in här, alldeles blodig? När han skulle operera bort glas-skärvan som fastnat i min arm, när han skulle gipsa om mitt brutna ben?
"Well, if everything feels okey, you're free to leave tonight." lovade han mig. Orden gjorde mig galen. Glad. Att sitta inne på det här sjukhusrummet gjorde mig galen. Jag skulle inte klara en sekund till. Två veckor av sprutor och tester räckte - nu skulle jag äntligen få åka hem. Mamma reste sig upp ur soffan för att skaka han med Doktor Philips.
"Thank you!" tackade hon glatt. Glad för mig var hon dock inte, hon var glad för att äntligen få komma tillbaka till sitt jobb som Rektor på Oxfords College. Mamma älskade sitt jobb. Även när hon var hemma hos mig så var det enda hon gjorde att jobba. Sitta inne på kontoret tills klockan var över midnatt, tala i sin hands-free eller läsa igenom ansökningar.
"She needs to have someone to help her. Someone at home." påpekade doktorn snart därpå.
"Yes. It's all done with that. I'll go home and get you some other clothes sweet heart."
Jag kollade ned på den prickiga sjukhusrocken jag bar. Tja, den skulle ju inte sitta så fel att gå ut med, tänkte jag ironiskt. Mamma kysste min hjässa och bar sig sedan av mot hissen. Doktor Philips stod chockad kvar över mammas plötsliga försvinnande, men samlade sig snabbt.
"If there is any problems with your leg until May Fourteen, call me." sa han gravallvarlig och räckte över ett visitkort med hans namn, samt nummer. Jag nickade med ett halvhjärtat leende. Fotsulorna på honom gav ifrån sig ett läte när han vände på sig för att lämna rummet. Nu skulle jag äntligen få lämna det här stället snart.


Kapitel ett uppe nu då. Vad tycker ni? Inte det längsta, ska försöka göra nästa lite längre! Får se dock när det vill dyka upp... (; Ingen direkt "Personbeskrivning" på denna novell/karaktär, men ni kommer förstå mer längre in i novellen I hope! Är det några oklarheter så kan ni bara skriva en kommentar! Kommentera nu och överös mig med kritik! :)