Chapter Two - Charlie O'dair

  DATUM: 2013-01-02 | TID: 23.57 | KATEGORI: Don't let go.
Previously: "Yes. It's all done with that. I'll go home and get you some other clothes sweet heart."
Jag kollade ned på den prickiga sjukhusrocken jag bar. Tja, den skulle ju inte sitta så fel att gå ut med, tänkte jag ironiskt. Mamma kysste min hjässa och bar sig sedan av mot hissen. Doktor Philips stod chockad kvar över mammas plötsliga försvinnande, men samlade sig snabbt.
"If there is any problems with your leg until May Fourteen, call me." sa han gravallvarlig och räckte över ett visitkort med hans namn, samt nummer. Jag nickade med ett halvhjärtat leende. Fotsulorna på honom gav ifrån sig ett läte när han vände på sig för att lämna rummet. Nu skulle jag äntligen få lämna det här stället snart.
 
Mjukisbyxorna mamma tagit med till sjukhuset var sköna mot mina ben, då jag var van vid en skavande sjukhusklänning. Bilen brummade till under mig när mamma vred i nyckeln. Strålkastarna slogs på och vi började bara någon stund därefter köra hemåt. Solen var på väg nedåt för himlen som skiftat färg till en rosa ton.
"Have you called Charlie yet?" frågade mamma för att bryta tystnaden i bilen.
"No, I haven't. I'll do is when we get home... okey?" lovade jag henne trött. Att sitta och tjata på Charlie nu var inget jag hade ork med. Min kropp var utpumpad på krafter även fast det enda jag gjort var att lega i sängen hela dagen. Mamma nickade förstående och klickade istället på radion. Ron popes ljusa stämma kittlade mig i öronen. 'A drop in the ocean' var en av dem finaste låtarna jag hört, när jag tänkte efter. Jag lät min vänstra hand falla ned på min högra, som var en aning kallare. Ratten gav ifrån sig ett läte när mamma svängde på den och parkerade på våran uppfart, nästintill byggnaden vi bodde i tillsammans med tjugo andra familjer. Motorn under oss slocknade och hon klev ut ur bilen för att hjälpa mig med kryckan.
"Thanks..." mumlade jag med ett frampressat leende. Mamma tog sig inte tiden att besvara leendet utan fortsatte oberört mot porten. Jag hoppade fram till henne på min ena fot som var täckt med det tunna, slitna, vita tyget av mina låga converse som jag haft så länge jag kunnat minnas. Dock var Converse tiden ute i min skola. Allt som gällde nu var Jeffrey Campbells eller andra sorters högklackat från olika märken. Vi var rika, jag och mamma. Vi bodde i en stor - flott - lägenhet som var fylld med dyr inredning. Plaggen i min garderob var alla av märkeskläder. Men ändå så var det ingen av oss som slösade. Eller, förutom när jag egentligen skulle köpa mat då det istället blev kläder utav det hela. Men annars slängde vi inte ut oss pengar för saker som skulle ge oss status. Kompisar kommer inte utav att man ser bra ut, brukade mormor säga vid dem tillfällena jag varit där. Hon bodde i London vilket var en bit här ifrån. Sist jag var där var när jag var tolv, för sex år sen alltså.  Solen hade lyckat ta sig fram genom dem gråa, fluffiga molnen. Det gladde mig att vi äntligen, efter tre veckors non stop regn fick en skymt av solen.
"Hurry up! I need to catch my flight." väste mamma från portöppningen. På ett ben lyckades jag ta mig dit inom en bråkdels sekund. Vi gick in i den stora hissen och väntade på att den skulle ta oss upp till lägenheten. Stelnaden som låg mellan oss var oslagbar. Under sjukhus vistelsen hade hon iallafall talat med mig. Nu var det enda som fanns i hennes värld, hennes black berry. Med sammanpressade läppar tryckte hon den svarta telefonen mot örat. Otydliga meningar var det enda jag kunde höra. Min hörsel hade tydligen försämrats under min lilla semester, om man ens kunde kalla det för Semester. Hissen stannade och dem gråa metalldörrarna drogs åt sidan. Mamma gick raskt ut ur hissen utan att ens ha i baktanke att vänta på mig. När jag väl var ute ur hissen så hade hon redan tagit sig in i lägenheten. Ekandet efter hennes klackskor var högt när hon sprang mellan rummen för att få ned det viktigaste i hennes reseväska. Hon bodde borta i Oxford, så den här lägenheten var praktiskt taget min. Jag drog av mig skon på min ena fot och hoppade sedan in i vardagsrummet. Ett vitt moln kom hoppandes på mig.
"Hey Tussey." hälsade jag min katt. Hon spann högt mot min axel och drog med huvudet mot mitt käkben. Jag slog mig ned i den stora, svarta soffan utan att släppa Tussey ur min famn. Allt kändes så bekant men ändå annorlunda. Rosorna i vasen på fönsterbrädan var döda. Deras röda färg hade övergått till en brunare nyans. Bara av att se något dött i vår lägenhet gjorde mig kall inombords. Köket stod rent, utan några tallrikar på diskbänken. Mamma måste ha städat när hon matat Tussey, för när jag var här sist stod det en hög med disk i vasken. Tussey hoppade ur min famn för att istället slå sig ned ute på balkongen. Suckandes slog jag på tv:n på låg volym. Skulle mamma höra något jobbigt ljud skulle förmodligen helvetet lösa amok.
"I'm leaving now! Call Charlie - now! Bye." ropade hennes trötta stämma ifrån hallen. Jag drog uppgivet upp min telefon och klickade fram det välkända numret som tillhörde min vän Charlie. Signalerna gick fram fyra gånger tills röstbrevlådan slogs på. Charlie hade alltid sagt att man skulle ringa dubbla gånger ifall hon hade råkat klicka på upptaget, så det var det jag gjorde. Denna gången svarade hon till skillnad från förra.
"Hey..." andades jag ut i luren. Ett tjut strömmade in i örat på mig från andra sidan linjen.
"Are you home? Oh, how are you boo? Shall I come over?" pep hon i telefonen.
Jag log lättat. "That was what I was gonna call about... what would you think about living with me until I'm going to take away the gypsum?"
"Hell yeah! We're gonna have so much fun! I'll be at you're place in twenty! Love ya!"
Det pep till i örat på mig och samtalet var över. Trött som jag var, lutade jag mig tillbaka i soffan och somnade sedan in i en djup sömn.
 

Dörrklockan lät dubbelt så högt när jag vaknade. Sömndrucket letade jag med synen efter kryckorna som hade fallt ned på golvet. Jag fiskade upp dem och hoppade iväg till ytterdörren, men i hallen stod redan besökaren. Charlie drog in mig i en lång omfamning.
"Oh my god! It was sooo long since I saw you!" jämrade hon sig mot min axel. Tussey kollade på oss med stora ögon från hatthyllan hon slagit sig ned på.
"Well, you could've come to the hospital on visit..." mumlade jag låmgält för mig själv.
"So! Are you hungry? Hope so, because I brought some Sushi!" utbrast hon och viftade med en påse ifrån Sushi stället längre ned på gatan framför mina ögon. När hon väl nämnde det så kände jag en hunger sprida sig i magen på mig. Vi tog oss ut på balkongen som Charlie tydligen ville sitta på. Hon drog ut två Cola flaskor tillsammans med en sushi låda ur påsen.
"It's like twenty five pieces of Sushi in there, so I think it'll be enough for both of us!"
"Thanks." viskade jag fram och drog upp handen på min heta hals. Pulsen slog hårt innanför lagret av kött och hud. Hur kom det sig? Hade jag vaknat för snabbt eller något? Charlie räckte över två matpinnar till mig innan hon slog upp locket till lådan. Som hon sagt så låg tjugofem bitar Sushi innanför lådan.
Maten lugnade genast min hunger. Jag tog en klunk av den kalla colan utan att släppa blicken från Duvan som satt på gatan. Charlie suckade fördröjt vid sidan av mig.
"School's over soon." påminde hon mig och stoppade in ännu en sushi bit i munnen.
"Yep." svarade jag enkelt. Bara att bli påmind om det gjorde mig alldeles upprymd inombords. "You were going to Paris then, right?"
"Yes.. but you can come and visit me! We could go up in the Eiffle tower, and eat crêpes!"
"That sound loads of fun.. but I don't know. I've promised dad to go on college in Las Vegas... and it'll cost so much if I'm going to take a trip to Europe." åmade jag mig oroligt.
"I know. But just on the holidays and stuff like that!" förklarade Charlie uppspelt. Jag nickade tveksamt.
"Maybe..." tvekade jag fram. Den stora frågan var väll om jag ville åka till henne ens. Ville jag åka till Charlie i Paris? Tänk om vi skulle börja bråka, och jag skulle bli utkastad. Vart skulle jag då bo? Tankarna som cirkulerade genom mitt huvud slutade genast när en mjuk stämma strömmade in i mina öron. Sången kom ifrån gatan nedanför balkongen. Ett stön lämnade min strupe när jag hävde mig upp för att se ned på gatan. Det var tomt på folk, men stämman strömmade fortfarande mellan husen.
"It's gotta be yooooooou... only yoooooou... hey girl..."
Inte det längsta, men iallafall någonting! Så... nu har hon iallafall hört en aning ;)
 
Jag har en fråga till er! I vilket kapitel tycker ni killarna borde dyka upp för Katie? 10? 17? Kommentera! (:
Postat av: Liv

i kapitel 10-12 ska dem komma upp tycker jag annars så blir novellen för kort :)

Awesom kapitel!!

2013-01-03 | 12:22:59
Postat av: Anonym

Jag har länkat dig nu! :) x

2013-01-03 | 16:20:29
Blogg/Hemsida: http://imagineonedirection.blogg.se
Postat av: Sofia

killarna borde dyka upp så snabbt som möjligt !!

2013-01-03 | 19:14:31
Postat av: alva

grymt bra :D:D:D meeer

2013-01-04 | 00:46:20

Namn:
        Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: